Eurovänstern är fast i en dröm

Mikael Nyberg svarar Petter Larsson: Det går att tala om ett annat Europa

Demonstration mot besparingar i Grekland, 2018.

DEBATT. Jonas Sjöstedt anförde nyligen hotet från de högerextrema som skäl att stryka kravet på ett svenskt utträde ur EU. Vänsterpartiet ska i stället, förklarar han för Expressen, utmana de marknadsliberala krafterna från insidan. Det är en tanke som tänkts förut i den europeiska vänstern. Det brukar sluta illa. 

Hösten 2004 hade ledarna i EU förhandlat sig fram till en ny konstitution.
I Frankrike skulle folket få säga sitt i en folkomröstning. 


En av ja-sägarna var vänsterradikalen Antonio Negri. Några år tidigare tyckte han sig ha upptäckt hur ”Imperiet, en gränslös nätverkskapitalism, lösgjort mänskligheten ur nationalstatens förtryck och imperialistisk stormaktspolitik. Nu återstod bara för ”multituden”, det globala människomyllret, att ta de sista stegen in i frihetens rike. 

I EU-författningen såg han en öppning för historiens gång. Konstitutionen var visserligen nyliberal, men det var oväsentligt, tyckte han. Nu skulle Europa slippa ”den förbannade nationalstaten” och skapa sig ”ett nytt politiskt -utrymme” för myllrets motstånd

Multituden lyssnade inte. Den röstade nej både i Frankrike och Nederländerna. EU-ledarna satte sig genast ner för att sätta sig över de demokratiska utslagen. De petade i paragraferna och gav oss Lissabonfördraget. Den kontinentala eurovänstern tackade och tog emot. Nu kunde rader av radikaler drömma -vidare om det nya Europa. 


Jag tänker på Antonio Negri när jag läser Petter Larssons invändningar mot Magnus Marsdals EU-motstånd

I Sverige var löftet att EU skulle skydda oss mot det globala kapitalet ett av ja-sidans starkaste argument i folkomröstningen 1994, och ju längre fackliga och politiska företrädare suttit med vid borden i Bryssel, desto mer nationellt -inskränkt har motståndet utanför glasfasaderna kommit att framstå. De bruna rörelsernas tillväxt förstärker reflexen att söka räddningen i ”mer Europa, inte mindre”. 

Det är en strävan i det blå. Den saknar förbindelse med de faktiska erfarenheterna av unionsbygget.

Jag har varit i EU-parlamentet och hört skarp och kunnig EU-kritik framföras. Jag känner också till framgångar i enskildheter. Men det är inget annat än -inbromsningar i en utveckling som fortsätter att bana sig väg. 


Utan viljan att bryta sig loss är vi fast i spåret, förklarar ekonomen Costas Lapavitsas i sin nyutkomna bok The Left Case Against the EU. Han vet vad han -talar om. Han är grek, han satt i parlamentet i Aten som företrädare för Syriza när partiet offrade allt för euron.  

Grekerna saknade inte möjligheter att utmana de marknadsliberala krafterna. Nationella bestämmelser reglerade det mesta av utlåningen till landet. Tyska och franska banker var därmed utlämnade till de grekiska lagstiftarnas goda vilja. Men regeringen i Aten utnyttjade inte denna rest av nationell självbestämmanderätt. De löste ut de privata fordringsägarna med hjälp av lån från Internationella valutafonden och EU. Financial Times kommenterade: Det är som att vända sig till lånehajen hos maffian för att betala igen ett handlån från mormor. 

Syrizaledaren Alexis Tsipras och hans finansminister Yanis Varoufakis föreställde sig att de med moraliska argument och snillrika tekniska lösningar skulle klara landet ur knipan. 

EU-kommissionen och Europeiska centralbanken var obevekliga.


Grekerna sa nej till diktaten i en folkomröstning, men företrädarna för det nya Europa ändrade inte hållning. Då måste vi försvara folkets rätt att självt bestämma, ansåg Lapavitsas och vänsteroppositionen inom Syriza. Det förutsatte förberedelser för att frigöra landet ur valutaunionen och en massmobilisering mot den våldsamma reaktion från inhemska och utländska kapitalintressen som var att vänta. 

Ledningen för Syriza gjorde varken det ena eller det andra. Den kapitulerade villkorslöst.

Grekland är i dag ett protektorat underställt utländska förvaltare. När de nordeuropeiska bankerna och fonderna fått sina kapital säkrade pressade fordringsägarna ner landet i en misär lika svår som 1930-talets depression i USA. Produktionen sjönk med en fjärdedel, arbetslösheten steg till 27 procent, löner och pensioner karvades ner till minimum och värdefulla statliga tillgångar dumpades till utländska spekulanter. Snart tio år efter sammanbrottet fortsätter förstörelsen. Investeringarna är 70 procent lägre än tidigare, och upp till 400 000 greker, de flesta unga och välutbildade, har emigrerat.


Utgången var given när Alexis Tsipras valde euron och drömmen om det nya Europa. ”Syrizaregeringen kunde inte hitta något effektivt motmedel mot Europeiska centralbankens politik eftersom inget fanns att tillgå inom valutaunionens ram”, skriver Lapavitsas.

EU är ingen räddning ur nationell inskränkthet. Unionen är ett ”nyliberalt maskineri” dominerat av de tyska industrikoncernerna i förening med finanskapitalen i unionens kärnländer, en allians där Tyskland och i någon mån Frankrike får spelrum för sina statsintressen. Skulle de höga företrädarna för denna stormaktskartell ge ett litet land i periferin utrymme för en politik till gagn för arbetare, småföretagare och fattigpensionärer? Den naiva tanken -ledde ut i katastrofen. 


Depressionen följdes av flyktingkrisen då en dryg miljon asylsökande, en bråkdel av en procent av EU:s invånarantal, utlöste politisk kalabalik. Petter Larsson håller mörka krafter i Centraleuropa ansvariga. Hur ser det ut med viljan att välkomna flyktingar i ett land som Frankrike? Vilka praktiska uttryck har den liberala humanismen i unionens kärnländer tagit sig?

EU:s ledare, högtidliga motståndare till all rasism och främlingsfientlighet, har i bred enighet förvandlat Medelhavet till ett dödens hav, internerat tiotusentals främlingar för överskådlig tid i läger på grekiska öar och outsourcat flyktingmottagandet till laglösa profitörer och slavhandlare i Libyen. Lapavitsas sammanfattar: ”Den politiska och moraliska oförmågan att ta hand om ett begränsat antal desperata människor avslöjar bättre än kilometervis av akademiska skriverier EU:s sanna tillstånd.”

Hans bok handlar inte bara om Grekland. Den är ett lärostycke för politiska aktivister i alla EU:s medlemsländer. Eurovänstern kan inte bryta sig ur -maskineriet. Den sitter fast i sin dröm och lever gott på att göra det. 

Först när illusionerna gått förlorade kommer internationalismen någon vart. Bortom industrikoncernernas och finanskapitalens union går det att tala om ett annat Europa.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.