Flaggviftare finns det redan gott om

Petter Larsson svarar Magnus Marsdal om vänsterns väg för att möta SD:s nationalism

V-ledaren Jonas Sjöstedt

EU driver välfärdsstaten mot ruin. Det missnöje detta skapar hos arbetarklassen har högerradikalerna omvandlat till röster. Därför vore det ett misstag för vänstern att överge sitt EU-motstånd och göra gemensam sak med liberala EU-entusiaster, för då skulle SD kapa åt sig den frågan och de väljarna också.

Istället måste man hissa den svenska flaggan och slåss för det nationella oberoendet i opposition till en marknadstokig EU-elit och på så vis kanalisera det ekonomiska missnöjet.

Det är också Ungerns suveräna rätt att montera ner demokratin. Det är Frankrikes rätt att lagstifta om permanent undantagstillstånd.

Det är kontentan när Magnus E Marsdal på dessa sidor (3 december) lanserar en i Sverige ovanligt oförtäckt vänsternationalistisk appell i 1994 års anda.

Det räcker inte, menar han, att vänstern tar strid om klassfrågor. Det är det nationella självbestämmandet per se som ska värnas.

Det är lätt att hålla med om att motståndet mot högerradikalismen inte får omvandla vänstern till marknadskramare. Lika lite som man ska tiga om Annie Lööfs klasspolitik bara för att Centerpartiet är SD:s fiender, lika lite ska man falla en Macron eller en Merkel i armarna.

I detta instämmer också Jonas Sjöstedt i sin replik (Aftonbladet webb 6 december), han är bara inte enig med Marsdal om att det skulle kräva att man driver frågan om utträde.

Men Marsdals analys har en del glipor.

Det stämmer, som han för fram, att EU-medlemskapets ramar för politiken bidragit till att minska konflikten mellan höger och vänster, och på så vis skapat ett utrymme för radikalhögern att mobilisera på konservativa värderingar istället.

Man kan nog som Marsdal också hävda EU trycker på ”i riktning mot mer privatisering, konkurrenstvång, ökad ojämlikhet, nedskärningar i välfärden, tillfälliga anställningar och ökad otrygghet i arbetslivet”.

Men minns samtidigt att det mesta av eländet i Sverige inte har så mycket med EU att göra. Ingen har tvingat på oss privatskolesystemet, vinster i välfärden, bostadsbristen, eller den inhumana asylpolitiken. Det har svenska politiker skapat alldeles själva. Det gäller även den galopperande ojämlikheten, som vid sidan av den ökade betydelsen av att äga kapital beror på enorma skattelättnader för de rika, beslutade utan någon inblandning från Bryssel.

Inte heller är de ekonomiska klyftorna den huvudsakliga förklaringen till högerradikalismens framgångar, vilket inte bara Marsdal verkar tro, utan också Sjöstedt antyder när han skriver att rasismen och fascismen aldrig kan ”besegras genom att stödja en marknadsliberal politik som skapar de klyftor som rasisterna sedan exploaterar”.

Utan att förneka ekonomins betydelse, så är det en alltför ensidig och lättjefull modell, som måste kombineras med flera andra faktorer (motståndet mot kulturell förändring, feminismens och antirasismens framgångar, det politiska landskapets förändringar, de högerradikala partiernas eget beteende) för att lära oss något vettigt. SD-väljarna är ju till exempel inte mer ekonomiskt otrygga än andra väljare och de missnöjda är heller ingen grupp som vuxit i proportion till hur SD-stödet rakat i höjden.

Led två i Marsdals argumentation är alltså att vänstern skulle kunna kanalisera de högerradikala väljarnas ekonomiska missnöje. Han tror nämligen att de i själ och hjärta är ett slags konservativa sossar. ”Högerpopulisternas arbetarklassväljare är vänsterorienterade när det gäller ekonomisk fördelning, välfärdsrättigheter och inflytande på arbetslivet” skriver han.

Men stämmer det verkligen? Marsdal får gärna redovisa sina belägg på den punkten, för jag tvivlar på att de vänstersinnade SD-sympatisörerna är särskilt många. När det gäller SD-väljarna i allmänhet, inte bara arbetarväljarna, tycks motsatsen vara mera sann.

Enligt Institutet för framtidsforskning (2018) står de långt till höger om de socialdemokratiska väljarna i synen på sådant som skatter, offentlig sektor och inkomstskillnader. Resultatet stärks i årets Vallokalsundersökning, där bara 8 procent av SD-väljarna ser sig själva som vänster, medan 58 procent ser sig höger.

Skulle de röste efter sina åsikter i socioekonomiska frågor skulle de som övergav sitt parti framförallt gå till Moderaterna och en del säkert till Socialdemokraterna, men mycket få till vänstern, en tes som stärks av att väljarströmmarna mellan Vänsterpartiet och SD ju alltid varit helt försumbara.

Det skulle med andra ord vara svårt att vinna några större väljarskaror på att driva utträdeskrav. Kanske är det rent av tvärtom?

De två senaste åren har det svenska EU-motståndet varit det lägsta någonsin. Bara inom SD finns en majoritet för utträde. På bara 7-8 år har andelen socialdemokratiska och vänsterpartiväljare som vill lämna unionen halverats, till 14 respektive 27 procent.

Tillvänjning och kanske uppgivenhet är säkert en förklaring, och förmodligen har Socialdemokraterna, av andra skäl, tappat sina EU-motståndare till SD. Men möjligen har andra, i varierande grad, dragit samma slutsats som jag själv av de senaste årens europeiska kriser: att vad vi behöver är inte mindre union, utan snarare mer.

Eurokrisen blev ett chauvinistiskt spel kring vem skulle betala och vems fel allt var och den avslöjade bristen på gemensam finanspolitik inom euroområdet – en nödvändighet om man ska ha en gemensam valuta.

Flyktingkrisen 2015 ledde nära nog till en panikartad åternationalisering av asylpolitiken, när land efter land gjorde allt för att hålla flyktingarna borta – trots att unionen som helhet inte skulle ha haft några ekonomiska problem att skydda miljoner syrier, irakier och afghaner, om det bara funnits en solidarisk fördelning.

Och ovanpå det: den ständigt malande klimatkrisen, som inget land kan lösa på egen hand.

Gång på gång sätter statssuveräniteten käppar i hjulet för progressiv problemlösning.

Det Marsdal vill slåss för är ju inte bara rätten för vänsterstyrda stater (om sådana nu hade funnits) att säga nej till destruktiv marknadsiver och åtstramingspåbud.

Det är också Ungerns suveräna rätt att montera ner demokratin. Det är Frankrikes rätt att lagstifta om permanent undantagstillstånd. Det är Danmarks flyktingpolitik och Österrikes hädelselag, det är Centraleuropas vägran till solidarisk flyktingfördelning, de spanska demonstrationslagarna, de svenska id-kontrollerna och de polska, litauiska och kroatiska förbuden mot homoäktenskap.

Vad den svenska vänstern borde göra istället för att alienera sina EU-vänliga väljare med det gamla utträdeskrav som Jonas Sjöstedt klarsynt påpekar att mycket få längre tror på, är att formulera att positivt EU-program, med starka inslag av överstatlighet och socialism, med sådant som tobinskatt, gemensam a-kassa, fossilförbud, medborgarskap i EU och ett mäktigt parlament.

Sjöstedt får väl hicka när jag skriver detta, dagens Vänsterparti har förmodligen långt till ett språng mot federalism. Och visst kan det låta utopiskt, men det är knappast mer orealistiskt än att Sverige skulle utträda ur en union som mindre än var femte svensk vill lämna.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.