Bilden som vapen

Ulrika Stahre om två fotoböcker där revolten är närvarande

Farsta byggdes för framtiden, för familjerna och för vardagsliv bestående av shopping, hemliv och vila. Ett liv i konsumtion och rekreation. Arbetet var tänkt att mest skötas på annan plats. Unga människor i detta Farsta, som hade invigts 1960 av prinsessan Sibylla, dokumenterades av den före detta Aftonbladet-fotografen Per Björn, under några år i 1970-talets början.

Det är Farsta bortom Svensson-livet, Farsta för de som vuxit upp och blivit tonåringar där. Droger och sprit flödade, afghanpälsarna och de långa håren liksom bäddar in hårdheten som ändå finns där. Det är fotografier som väcker dubbla känslor: samhörighet intill destruktivitet, ungdomlig livsglädje sedd i en backspegel som blivit alldeles immig av drogproblem, misär och förtidig död.


”Var finns alla polarna?”, bokens titel, är också en låt av Kenta, som efter sin medverkan i Stefan Jarls modstrilogi hade en kort artistkarriär (mest känd för den söndersjungna Bajen-låten Just i dag är jag stark) och kom att symbolisera alla knarkarliv. Det är svårt att tvätta ögonen från denna eftervärldens dom över 70-talet och fotografierna blir något av en upprättelse så här 40 år senare – samtidigt som de påminner om att inget är nytt under solen.

Förort, sovstad, ”och allt är som vanligt hos de ensamma” för att citera Ebba Grön, som skulle börja spela tillsammans i en näraliggande förort bara något år efter att fotona i Farsta är tagna.

Något år och början på en annan tid.

Fotoboken Vårt 80-tal, som tillkom efter en utställning förra hösten då fotografier från framför allt olika husockupationer och aktioner visades, är en dokumentation från 80-talets andra halva. Punken är etablerad, bz-rörelsen aktiv, 70-talets politiska aktivism pånyttfödd bland inte lika skolade unga.


Nu är vi i innerstaden (och på Ultrahuset i Handen), på många sätt mer öppen än det striktare byggda Farsta, men lika sluten för den utan pengar som folkhemmet var för Stefan, Lena T, ”Krilla” och de andra. Ungdomarna i Vårt 80-tal vill inte heller passa in, de har också konflikter med polisen och med det omgivande normalsamhället.

Så det finns likheter mellan generationerna. Men i Vårt 80-tal är det aktörerna själva som håller i kameran – många foton togs av personer som var på väg, eller senare blev, fotografer. Det är den första do it yourself-eran och ordning är till för att störas.

Revolten är närvarande, den är nämligen vardag. De flesta bilderna är vad man skulle kunna kalla vänporträtt, ett par tre personer som hänger med varandra, förbereder aktion eller bara lagar något. Och så lite stilleben av stämning: en blomkruka i ett fönster, en sönderslagen toalett (utbrett knep för att hindra någon från att bo i ett hus som ägaren bara väntar på att få riva). 

Ockupationerna på 80-talet var inte lika kända och stora som 70-talets Mullvaden. I likhet med Mullvaden var de inte så lyckade heller, om man med lyckad menar att få fortsätta bo, eller hindra rivning. Dock: resultatet var ändå en politisk skolning och sammanhållning.


Men tillbaka till 70-talets Farsta. Per Björns fotoprojekt drevs av en vilja att komma nära, och synliggöra en verklighet bortom snyggt street photography, bortom det estetiskt tilltalande eller det exploaterande. Det märks i fotografierna att förtroende finns mellan den som skildrar och de som skildras. På så sätt liknar de två böckerna varandra, tilliten är uppenbar och människorna levande.

Kameran är inte ett vapen, det är fotot som är det. För ojämlikheten har bestått och ökat, och trots bildfloden i sociala medier är det sällan som fotografiska skildringar av den här kalibern verkligen kan nå utanför den närmaste kretsen. Det analoga fotot och det medvetna urvalet vinner i längden.


Fotnot: Fotografierna ur ”Var finns alla polarna?” visas på Farsta bibliotek till och med den 14 januari.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln