Leda och tvånget

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2019-01-18 | Publicerad 2008-08-01

HANNA NORDENHÖK om Johan Jönsons hårt gnistrande poesi

Johan Jönson.

Redan den råa formgivningen signalerar att det är något speciellt med Johan Jönsons nya diktbok. Det billiga papperet, trycket som inte riktigt håller utan hela tiden suddas under fingrarna, omslagets påfallande likhet med ett gammalt randigt och grällt orangefärgat Norstedts-lexikon – boken är i alla fall minst lika tung. Det är som om den genom sina materiella egenskaper markerar en sorts brott med de två föregående, snyggt och sobert formgivna, böckerna Monomtrl och Restaktivitet (Bonniers 2005 respektive 2007). Ingen triptyk alltså.

Nej, om något så signalerar Efter arbetsschema en närhet till Jönsons bokserie I Krigsmaskinen som utkom på det egna Maskinen förlag 2001-02, det vill säga efter debuten på Norstedts men före böckerna på OEI. Råheten, outsiderpositionen, självförstörelsen. Denna hans tolfte diktsamling skulle nämligen kunna läsas som ett litterärt självmord. Också, kanske, som en nödvändig konsekvens av en poetik.

I likhet med många av Jönsons böcker är Efter arbetsschema en otymplig och svåroöverskådlig textkropp. Väven av referenser och tankar är intrikat, här finns kopplingar till Nelly Sachs, Giorgio Agamben, Artaud, Deleuze, till Leslie Kaplans Överflödet – Fabriken och Inger Christensens Det – för att bara nämna några. De så typiska och ständigt muterande Jönssonska textfigurerna finns också med: Förintelselägerfiguren. Avförings-/Vårdarbetesfiguren. Medeafiguren. Krigsmaskinfiguren. Den klassmässigt betingade underlägsenhetsfiguren. Och så de polyfona, lakoniskt berättade monologerna från världens olika förtviningsplatser: krigen och massgravarna, det sexu

ella våldet, fabrikernas långsamma dödar. Så långt är mycket sig likt i Jönssons poesi.

Men det är något annat, ytterligare, som händer. En bit in i den nära 800-sidiga volymen börjar en självrannsakan äga rum, så smärtsam att den är svår att läsa. Det handlar om skrivandet som svek och förräderi, om ”det oavbrutna flödet av svenska med största tänkbara hastighet, utan att ha något mål, utöver den egna reproduktionen, som en självisk gen.” I förment självbiografiska prosastycken med närmast norénsk, intimt dagboksaktig ton iscensätts poetjaget ”Johan”, nu etablerad Bonniersförfattare. Vid ett tillfälle tilldelas han ett femårigt stipendium ur Författarfonden som visserligen gör att han kan säga upp sig från skitjobben, men som också ansätter honom med skuld och själväckel.

Det blir ett dödsföraktandeosäkrande av den egna författarpositionen, en hårt gnistrande skildring av klassresans smärta och självkritikens omöjlighet. Självhatet står och dallrar vid koketteriets gräns – och vet om det. Det är problematiskt, skarpt, desperat, radikalt, motsägelsefullt, internt, skuldtyngt elegiskt, kletigt bekännande, genialt.

Efter arbetsschema lämnar mig med en distinkt oro. Går det att fortsätta skriva efter en bok som den här?

Det vore en förlust om inte. Jönsons poetiska språk, med sin påträngande fysikalitet och sterila abstraktion, sin hänryckta leda och sitt tvång, skildrar på ett mycket särskilt sätt vår samtid.

Det slår mig också under läsningen, att det å ena sidan barocka draget (den monstruösa excessen) och å andra sidan futuristiska (den strålande framrusande maskinnjutningen) i Jönsons projekt pekar på ett för mig lite oväntat släktskap med poeter som Helena Eriksson och Martin Högström. Jag har inte sett det förut. De delar något - den sadomasochistiska våldsfiguren, det skulpturala, syntaxens då och då fullkomligt blixtrande renhet. Det är ett slags arbete med skönhet.

Hanna Nordenhök

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln