Alarmismen regerade
Petter Larsson om gårdagens partiledardebatt i Agenda
Gårdagens partiledardebatt ekade av 2006.
Minns hur det lät. 2005 pratade statsminister Göran Persson med pressen: ”Arbetslösheten sjunker, om än långsamt. På det sättet lever vi i den bästa av världar” sa han.
Han blev slaktad, konstaterar Aron Etzler i sin bok Reinfeldteffekten. På valdagen 2006 angav 44 procent av väljarna att arbetslösheten var den viktigaste frågan. Trots att den stadigt sjönk.
Borgerligheten hade med hjälp av det nya gummibegreppet utanförskap etablerat bilden av att arbetslösheten gömdes undan av regeringen i form av sjukskrivningar.
Göran Persson framstod som en självgod och kallsinnig bluffmakare. Här stod han och mörkade ett gigantiskt utanförskap – en miljon, två miljoner, bara fantasin satte gränserna för de borgerliga räkneövningarna– mitt i brinnande högkonjunktur.
I dag det invandrarna som spökar.
”Utanförskapet” har fått en hudfärg. Simulanten Lasse har blivit gängkriminella Muhammed.
Så snart det i Agenda-debatten fanns minsta chans att säga något negativt som kan kopplas till invandringen, var borgerligheten som hökar: gängkriminalitet, poliskris, arbetslöshet. Tydligen är vårt samhälles allt överskuggande problem att en del unga män i förorten saknar jobb och begår brott.
Politiker har svårt värja sig mot det slags alarmism, eftersom man då anklagas för att vilja sopa problemen under mattan enligt Lex Persson. Om man å andra sidan spelar med stegras alarmismen ytterligare.
Valrörelsen 2018 riskerar att bli ett galenskrik om integrationen.
