Han gav världen lite mer vänlighet
Carsten Palmær om Hasse Alfredson – en sinnebild för några av de vackraste sidorna hos 60-talet
Det sägs att när Hans Alfredson och Tage Danielsson skulle skriva texter till revyn Gula Hund i början på 60-talet så reste de till en idyllisk by i England som hette Broadway. Där skulle de spåna idéer. De lär ha kommit hem med 244 uppslag.
Varje erfaren revyförfattare vet att man behöver minst dubbelt så många förstklassiga idéer som antalet nummer som får plats i föreställningen.
Men 244 stycken!
Det betyder ungefär åtta uppslag per färdigt inslag.
Det visar vilken fontän av kreativitet AB Svenska Ord var i början på 60-talet. Idéerna som blev över tycks ha kanaliserats i filmer, böcker och legendariska personalfester.
Egentligen hade det börjat tidigare. Innan någon norr om Lund hade hört talas om Hans Alfredson så kunde även små barn sjunga den textvariant på Gärdebylåten som börjar ”Nu ska vi ut och härja, supa och slåss och svärja …” från Lundaspexet Djingis Khan.
Författaren var anonym.
Men år 1961 hoppade två framgångsrika producenter av från Sveriges radio och startade eget, under namnet AB Svenska Ord, i en stuga i Vitabergsparken.
Hans Alfredson och Tage Danielsson hade båda börjat som spexare i Lund respektive Uppsala innan de värvades till radiounderhållningen. Parallellt med radiojobbet skrev de texter till Karl Gerhard.
Det första stora publika genombrottet kom 1960 när tv visade en sketch från en Karl Gerhardrevy, Guben i låddan där Alfredson tjänstgjorde som straight man till den omåttligt populäre Martin Ljung. Två år senare kom den första helt egna revyn, Gröna hund, där även Danielsson debuterade på scen.
Resten är historia.
Hans Alfredsons sceniska gestalt är en sinnebild för några av de vackraste sidorna hos det svenska 60-talet: han hör ihop med du-reformen, den sexuella frigörelsen och vänsterradikalism i en varm och folkhemsk tappning. Den radikala skärpan balanserades av vänligt tilltal. Satir bröts mot absurditet på ett sätt som inga andra lustigkurrar lyckats med.
Alfredson och Danielsson slog undantagslöst nerifrån, aldrig uppifrån. Som kloka strateger såg de till att revyerna visades i tv när de var slutspelade. Succén var omedelbar och total. Och när det blev fiasko på scen – Spader Madame gick över huvudet på kritiker och åskådare – så blev lp-skivan, med nya texter till Schubertmelodier, en klassiker i efterhand.
Hans Alfredsons komiska energi kunde blåsa liv i de slitnaste vitsar och de grövsta sexuella anspelningar. Föreställningarna höll han i gång med nyskrivna limerickar och improvisationer.
Tröttnade han själv på sin offentliga person? Absolut. Det syns i hans val av filmroller, inte minst i Den enfaldige mördaren, en svart saga från det skånska 30-talet och ett sätt för humanisten Alfredson att göra det svårt för sig: kan det någon gång vara rätt att ta en annan människas liv utan att själv vara hotad till livet?
Här rollbesätter Hans Alfredson sig själv, icke utan synbar njutning, som den ondskefulle nazistiske fabrikör Höglund. Han spelar rollen med samma gemyt som vore han en trivsam Lindeman. Det är fruktansvärt bra - som hela filmen.
Eftersom flertalet av hans nyckelrepliker omedelbart efter den första visningen i tv förvandlades till bevingade ord är det inte helt lätt att välja ett favoritnummer. Det finns så många figurer att minnas: Ringaren, den förrymde pensionären, Roger Moore – men jag väljer en monolog ur Under dubbelgöken från 1979, den politiskt tydligaste och konstnärligt jämnaste av revyerna, en agitationsföreställning mot kärnkraften inför folkomröstningen 1980.
Helsingborgaren Hans Alfredson var bra på dialekter. Jag minns honom från radions Mosebacke Monarki som glaskrossande postsorterare från Göteborg (”Partille vet jag var det ligger men Fragile har jag aldrig hört talas om”).
I Under dubbelgöken skapade han en helt ny figur (som på ett briljant sätt vidareutvecklades av Peter Dalle som Uppfinnaren i Lorry).
I alla tider har stockholmaren på revyscenen framställts som högröstad, slagfärdig och världsvan översittare – Ekenskisen, Loffe – på ett sätt som fått känsliga huvudstadsbor att skamset vrida sig i bänkarna. Men i ”2,15 för en liter mjölk” spelar Alfredson en godhjärtad stockholmare som kämpar med att försöka förstå överheten och tillskriver ministrarna de bästa intentioner. Palme upprörs över mjölkpriserna, Gösta Bohman snavar över en lokalvårdare och förvånas över att hon tvingas syssla med städning. Sketchens huvudperson utgår från att makthavarna är lika välvilliga och uppriktiga människor som han själv.
Det är dräpande.
Bert Brecht lär ha sagt att det inte är mer kärlek som världen behöver. Den behöver lite mer vänlighet.
Sådan vänlighet var vad vi fick av Hans Alfredson.