Räddad av den amerikanska drömmen

Ann Charlott Altstadt om Michelle Obamas memoarer – en självhjälpsbok i ett samhälle som inte fungerar

Publicerad 2018-11-30

När kvinnor får stjärnstatus lyser de så mycket starkare än män även om mannen är USA:s president. Makten gjorde snabbt Barack lite gråare, tärd och äldre medan Michelle sken än mer. 

Vita husets första hipsterpar brädade dock tillsammans som fotogeniska genier alla sina föregångare. Bilderna på charmtrollen Potus och Flotus spred en helt ny lyster över amerikansk politik; ungt, modernt, progressivt och överglänste till och med de blodiga sidorna av Barack Obamas två mandatperioder.  Ett fenomen som Michelle Obama i Min historia berättar att West wing lade stor vikt vid under namnet optik; hur saker och ting syns.

När sedan makarnas karisma kapitaliserades i ett bokkontrakt värt 600 miljoner kronor, förväntade jag mig en mer traditionell optik; att Michelle Obama skulle låta sin stjärnglans underordnas den amerikanska drömmens banaliteter. Det vill säga storvulna hyllningar till det land och de värderingar som gjorde det möjligt för en afroamerikansk tjej från South side Chicago att ta examen på Princeton och Harvard och göra succé som First Lady.

På det demokratiska konventet 2008 höll Michelle Obama ett känslomässigt tal där hon just framställde sin familj som en förkroppsligad version av den amerikanska drömmen. Hon lobbade sedan lyckosamt för att övertyga delegaterna att landets ande tagit köttslig gestalt särskilt kraftfullt i just hennes hushåll.

I Min historia däremot är värderingar och driv Michelle Obamas egna, inte ens Gud får på sedvanligt amerikanskt vis något tack för hjälpen. Och jag tänker att hon i stället exemplifierar det gåtfulla i framgångens anatomi, allt det oberäkneliga som uppstår när viljans triumf stöter på likgiltig slump.   

På ytan av Min historia får läsarna en exceptionell framgångssaga. Avståndet mellan familjen Robinsons ställe i södra Chicago och Vita huset, Washington, är omätbart. Michelles Obamas sinne för detaljer och bilder levandegör människor och interiörer i effektivberättandets väl avvägda portioner av privat och offentligt.

Att jag har svårt att släppa boken beror också på att hennes sociologiska blick ger oss en massa intressant information liksom i förbifarten av den kontrastfyllda berättelsen.

Vi får inblickar i en vanlig afro-amerikansk familjs liv på 1960- och 1970-talen, strategierna för den tidens svarta politiska rörelse, hur världens mest kända par kämpar med livspusslet och att landets president snarkar och kastar strumpor kring sig.

USA:s före detta presidentfrus engagemang rör paradoxalt nog klassresan som enda alternativ när politiken abdikerat

Michelle Obama har dock andra ambitioner än att bara berätta. För dold under biografin upptäcker jag en självhjälpsbok där hon som mentor och förebild guidar målgruppen kvinnor och flickor genom sitt liv för att visa att ni kan också. Men det handlar inte om den privilegierade karriärkvinnans stress när babysittern ringt återbud, utan USA:s före detta presidentfrus engagemang rör paradoxalt nog klassresan som enda alternativ när politiken abdikerat.

Barack Obama och Michelle Robinson gifte sig 1992.

Hennes eget liv är både exemplet och undantaget. För hennes föräldrar fattar det ovanliga beslutet att satsa allt på barnens framgång, exempelvis ta extrajobb för att finansiera den bästa utbildningen. Deras dotter är en A-elev från födseln men förfallet tilltar i området och undervisningen blir omöjlig av stök och bråk. Då tar mamman kontakt med skolledningen och startar en klass för högpresterande med förstklassig undervisning.

En handlingskraftig mamma som förstod värdet av utbildning räddade sin dotters framtid. Michelle Obama undrar än
i dag vad som hände de tjugo eleverna i hennes första klass, och vem hon skulle ha blivit om hon lämnats kvar.

Plötsligt när jag läser om First Ladys pressade familjeliv, officiella resor, tillställningar och alla de självpåtagna uppdragen för att förbättra militärfamiljernas situation, förändra ungdomars kostvanor, lyfta vikten av utbildning så drabbas jag av en sorts omvälvande insikt: Jag har inte förstått på djupet vad The American dream och alla dess floskler egentligen handlar om. Ett samhälle utan fungerande välfärdsstat hålls förstås ihop av andra krafter, som gemensamma föreställningar och kollektiva självbilder. Men det jag ytligt såg som fånig naivitet och lättgenomskådad bluff är egentligen den enda vägens desperata rationalitet.

För vad hade hänt om Michelle Obama var av lite skörare mer känslig natur när hon första gången på den fina Chicagoskolan mötte den rika så kallade svarta eliten och kände att hon inte passade in eller dög?

Dessa erfarenheter fick henne att som First Lady genom projekt och skolbesök stödja och peppa främst flickor att våga sikta mot högre studier. Metoden bestod av en tro på dig själv-arsenal jag ansåg bara var en sorts floskelattack mot förnuftet uttalad av konvention på ren rutin, men som egentligen kan innebära det enda skydd som finns till hands mot verkligt våld.

Vid ett tillfälle samtalar First Lady med elever i sin gamla hemtrakt där en 15-årig flicka som var på fel plats vid fel tid blivit ihjälskjuten. 

Alla känner någon som drabbats av gängvåld och när det är fint väder vågar de inte gå ut för då är risken störst att bli dödad. En kille frågar när politikerna i Washington ska ordna upp situationen. Och First Lady förklarar att det tyvärr inte kommer att ske och att den enda utvägen är att tro på sin förmåga att klara skolan.

Den amerikanska drömmen framstår som den enda livbojen i hopplös våldsam verklighet där The First Lady bekräftar att samhället inte fungerar. 

Och jag undrar om en Swedish dream kommer att ersätta den alltmer sönderfallande välfärdsstat där vi förr kunde känna oss någorlunda trygga att inte behöva bekymra oss  för om vi trodde tillräckligt mycket på oss själva eller drömde något speciellt.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.