Inställt uppror
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-09-09
Kristian Lundberg läser Jesper Weithz roman om en förlamad arbetarklass
Jesper Weithz låter sin andra roman Vintersystrar utspela sig i ett samtida Stockholm som tycks vara präglat av mörker och avstånd. Det vilar ett aldrig urladdat åskväder över både staden och människorna som befolkar den.
Det finns ett mer eller mindre tydligt politiskt credo i romanen, men Vintersystrar är framför allt berättelsen om de två huvudpersonerna Amina och Lollo. Vi möter dem först som unga och får sedan genom växelvisa återblickar se deras liv gestalta sig, hur de rör sig fram genom människoblivandet och utvecklar sina olika personligheter.
Weithz har en känsla för detaljer, en skarp blick som gör att han med små medel kan skapa en trovärdig bild, närvaron av en katastrof som ibland inträffar, ibland bara passerar.
Det som kanske framför allt gör att Amina och Lollo binds samman är deras respektive utsatthet. De lever i familjer som på olika vis är känslomässigt dysfunktionella. Det är som om alla på ett plan levde i fantomsmärtor, i minnet av det som en gång förlorades, inte minst hoppet. En mor är frånvarande genom sin trötthet, en annan är närvarande i omsorg genom sitt eget trauma av flykt och utsatthet. Det blir en omsorg som är bestraffande, hotande.
Weithz lyckas bygga upp en klaustrofobisk stämning där man till slut får känslan av att sväva i ett existentiellt vakuum, där människor studsar runt planlöst som kulor i ett tiltat flipperspel.
Vi ser flickornas stapplande initiala vänskap som unga. De möts som brevvänner och vänskapen utvecklas genom både tid och rum. Det är mycket ömsint skildrat, inte minst i framställningen av hur deras respektive rum är möblerade, tonfallen, rädslan, klistermärkena på dörren till det egna rummet.
Det finns en nyckelmening där Lollo formulerar en livserfarenhet som kommer att följa henne genom livet – skillnaden mellan att bli bortvald eller inte ens bli föremål för ett val. Vintersystrar är en roman som är präglad av dessa hotfulla raviner som när som helst tycks ha förmågan att svälja sina huvudpersoner.
Det finns en speciell plats i Vintersystrar där man som läsare både ser och känner det avgörande skiftet äga rum, nämligen när man får veta varför Amina inte vill sova hemma. Moderns demoner blir synliga om natten och verkligheten ändrar form på ett mardrömslikt sätt.
På en nivå blir hela berättelsen formad till en politisk utsaga i det att den så konkret beskriver en rad av samtidens vanmaktssituationer. Alla dessa beslut som fattas på makronivå och som måste verkställas på mikronivå – inte minst för personalen på det sjukhus där Amina och Lollo arbetar – men klassbeskrivningen blir också tydlig i skildringarna av uppväxtfamiljerna.
Det är en klass som retirerat in i vanmakt, som tvingats in i destruktiv tystnad och där existensen på ett plan hela tiden utspelar sig i ett slags limbotillstånd. Det är mycket skickligt beskrivet. Den förlamande instängdheten finns där hela tiden medan berättelsen lägger sitt mörka pussel. De etiska och politiska slutsatserna blir det upp till läsaren att dra. Det är just precis så det ska vara.
Vintersystrar är en berättelse om klass, skuld, skam, vanmakt. Det är också en berättelse om hopp och kamp. Jesper Weithz har skrivit en viktig roman och det på ett språk som stannar kvar länge hos läsaren, kanske kan man beskriva hans roman som ett gestaltande av den politiska arvsyndens konsekvenser.
Det är en värld av inställda uppror som enbart leder till att kapitalet och makten lyckas skapa ett avhumaniserat samhälle där vi alla är objekt på en marknad.
