Naturen och den erotiska andre
Uppdaterad 2016-01-27 | Publicerad 2016-01-26
Ingela Strandberg är komplex, inte komplicerad
Jag blir alltid misstänksam när urvalsvolymer presenteras med både förord och efterord. Om ett urval inte kan läsas självständigt är det på ett sätt fel på själva urvalet.
Till Ingela Strandbergs urvalsvolym av dikter Vid oro skog möter vi inledningsvis akademiledamoten Göran Malmqvist och avslutningsvis den amerikanska poeten och litteraturvetaren Scott Minar, som för övrigt började läsa Strandberg genom Malmqvists försorg.
Det blir snabbt tydligt att de bägge tycks ha samma ingång till Strandbergs författarskap. Det beskrivs bland annat som komplicerat men också förhållandevis dunkelt, vilket jag verkligen inte håller med om.
Ingela Strandberg debuterade 1984 med diktsamlingen Ett rum för natten. Det är också den samlingen som inleder det här urvalet. I dikterna från debuten går det att urskilja ett av Strandbergs teman, det självvalda utanförskapet och den erotiska närvaron av den andre:
”Spegelbilden svartnar/men jag tror att mitt ansikte/liknar en dagsmånes vita frukt/och när jag rätar på ryggen/känner jag den svarta spetsen/kittla bröstvårtorna/till lust”
I samlingen Den stora tystnaden vid Sirius nos (2014) blir en del av Strandbergs återkommande emblematiska, för att inte säga arketypiska, bilder tydliga:
”Nymånens kniv/som älskar mig/och som när som helst/kan falla ner/och skära halsen av mig.”
På ett plan är Strandberg en naturlyriker av rang. Det är bara det att det inte är naturen i sig som är det centrala. Det är i stället rörelsen, det vilda, det som inte går att tämja som är i fokus. Hon skriver om det som inte går att göra ofarligt.
I diktsamlingen Väg 153 från 1991 blir det klart för läsaren att just längtan bort är en central del av författarskapet – eller som det heter i de inledande raderna i ”Ode till väg 153”:
”Som jag längtar/att likt ett våldsamt skyfall/få rinna längs din asfaltshud, bort, bort,/få följa dina kurvor/förbi skuggorna, få ligga/dallrande i timmerbilarnas/kåddoftande möten,/få sugas in/i dina vita streck och uppgå/i färdandet. Längtan bort, o väg, du vet!”
Också här finns det en sensuell närvaro, en längtan bortom - som närapå tar sig metafysiska uttryck. Men det är ändå i det pregnanta, det klara ogrumlade destillatet som jag tycker att Strandberg verkligen kommer till sin rätt.
Dikten blir ett avgörande. Strandberg närmar sig genom språket det ögonblick då allt står och väger mellan tomhet och fullbordan:
”Jag rymmer varje dag/och kommer aldrig tillbaka./Ett betsel hänger/över byn, vaggande/i stjärnvajrar. I vissa hus/voltar mitt hjärta, i andra/finns det mat./Tiden är alldeles fläckig/av punkter som bara jag/känner till. Och lodjuret.//Som slickar sina pulsslag och solen.”
Vid oro skog bildar på ett sätt en helt egen och mycket fin och sparsmakad diktsamling där vissa mer expansiva stycken i författarskapet till fördel för helheten har valts bort. Det blir också en värdefull ingång till ett samtida författarskap som jag alls inte upplever som komplicerat, däremot som komplext och fascinerande.
