Minutiöst om om rånare i romanen Björnligan

Vi vet slutet för Militärligan från början - men resan är mödan värd

helskärm

För nån vecka sen fick jag tillbaka en lätt rosafärgad hundring när jag handlade i Pressbyrån. Jag tänkte inget särskilt på det, men när jag skulle betala på Hemköp vägrade man ta emot sedeln. ”Det här kan vara bankrånarpengar!” Så jag gav mig av till Nordea, där man inte tog det så allvarigt. ”Kanske nån kört den i tvättmaskinen”, och jag fick en ny hundring.

Några dagar senare är jag mitt inne i Roslund/Thunbergs kriminalroman Björndansen, en fri bearbetning av historien om Militärligan. Efter kuppen i Ullared, där en kvinnlig banktjänsteman smugit ned en färgpatron bland alla miljonerna så pengarna färgas röda kommer Leo, hjärnan bakom ligan, på ett sätt att med en blandning av aceton och vatten, uppvärmt på korrekt tid, åstadkomma en rent fysisk penningtvätt. Åtminstone så bra att sedlarna fungerar i bensinautomater.

Björndansen är en spännande bok, inte minst skildringen av de minutiöst planerade bankrånen. Men till slut känns den för lång. Nästan 600 sidor. Det är som att författarna vill för mycket. Vara korrekta in i minsta detalj, även om det som hände i verkligheten givetvis har bearbetats. De tre bröderna Leo, Felix och Vincent med invandrad balkanbakgrund, och en far med stränga hierarkiska värderingar som inte tål några motsägelser. När hans fru vill skiljas och återvänder till föräldrarna, försöker han skrämma hem henne igen genom att sätta eld på huset. En blott tioårig Leo får se vad som händer den som sviker familjen.

Familjen är grundbulten i denne Ivan Vrajnacs hela tillvaro. Familjen är en klan i kamp mot världen. Samhörigheten är allt för att inte gå under. Han plågar sönerna men präglar dem samtidigt, framför allt Leo. Överhuvudtaget är det sociala spelet, relationerna inom den dysfunktionella familjen, mer utvecklat här än vad som är vanligt i kriminalberättelser.

Däremot känns det påklistrat att utredningsledaren, kriminalinspektör John Broncks, har en motsvarande bakgrund: en auktoritär far och en bror som sitter inne på livstid efter att ha mördat fadern. Där tar romanen en sväng för mycket som känns alldeles onödig. 

Vad var det som fick Leo att iscensätta det sista rånet, när bröderna redan hoppat av och han i stället fick ta fadern och fästmön till hjälp? Den frågan lämnas obesvarad. Mycket vill ha mer och helvetet blir aldrig fullt, säger ett gammalt folkligt uttryck. Björndansen är en roman där vi från början vet slutet, men resan är mödan värd.