Söndertrasade underliv och steglade sexslavar

Åsa Linderborg

Åsa Linderborg läser markis de Sade

helskärm

Det är med markis de Sades Juliette som med all annan omtalad litteratur – jag trodde att jag visste vilken sorts bok det var, tills jag läste den. När jag öppnade den första översättningen av denna klassiker från 1797, förvånad över att det tog 202 år att ge den en svensk språkdräkt, förväntade jag mig lite lagom antifeodalt hanky­panky. I stället fick jag en oförblommerad historia om söndertrasade underliv och steglade sexslavar.

Huvudpersonen Juliette är 13 år när hon hamnar på en klosterskola som styrs av abbedissan Delbène, en libertin och ateist vars högsta princip är den egna njutningen i form av gangbang med minderåriga. Ett av offren för hennes excesser är en tio­årig flicka som knullas till döds en kväll när Juliette, upprymd av den kåthet Delbène förlöst, trycker in en 36 centimeter lång löskuk i vaginan på flickan samtidigt som flickans huvud pressas hårt mellan låren på en präst som runkar över det döende ansiktet. Efteråt går de överlevande in i en gravkammare och grovpippar ovanpå andra gamla lik.

När Juliettes pappa dör och inte längre kan betala klosteravgiften tvingas hon försörja sig på en bordell, vilket hon alls inte beklagar. Där lär hon känna den höga statstjänstemannen Noirceuil, som mördat hennes far, vilket fyller henne med vällust. Han utser Juliette till härskarinna över sitt hem och tillsammans sex­torterar och förnedrar de hans svårt lidande hustru.

Bekantskapen med Noirceuil leder Juliette till Saint-Fond, en minister som, i likhet med alla andra libertiner hon lär känna, anser att huvudregeln i livet är att sätta sig över den allmänna opinionen och enfaldiga hopen, vilket bäst sker genom gränslöst sex. Att sätta på sina egna barn ”skänker en utsökt njutning”, liksom att skära nackkotorna av dem man rövknullar – just när halsen skärs av drar slutmusklerna ihop sig. Nu träffar Juliette även den undersköna madame de Clairvil, som hatar män, religion, lagar, folk och välgörenhet. Hon brukar slå flickorna i magen med en knytnäve innan hon ger sig i kast med deras analgång.

Markis de Sade har anklagats för att vara en tråkig pornograf, men sexscenerna är lika fasansfulla som fantasifulla – och bortom det möjliga. Ett tiotal personer bildar pyramid och slickar, runkar, suger, piskar, penetrerar och blir påsatta synkront och på det mest akrobatiska sätt. Är Saint-Fond med, sitter någon på toppen och klämmer sin avföring ner i glupande gap. Hälften njuter maximalt, häften plågas till utmattning eller döds.

Jag tror inte de Sade skrev Juliette i pornografiskt syfte – han ville något mycket viktigare.

Juliette ska nog i huvudsak läsas som en satir över l’ancien regime, det vill säga tiden före den franska revolutionen. Som den brittiska litteraturvetaren Angela Carter konstaterar i sin studie Kvinnan hos de Sade (Forum 1981), symboliserar de män som Juliette bildar förbund med den genomruttna, korrupta staten av Guds nåde. De behöver inte underkasta sig lagen, de kan köpa vad de vill, de kan – bokstavligen – skita i vem de vill. I pauserna av ­sina utsvävningar formulerar de den privilegierades rätt att förslava massan.

Hur väl satiren är utförd tål dock att diskuteras eftersom de Sade hela tiden motsäger sig själv. Att försöka få rätsida på hans tankevärld är som att vända ut och in på en clownkavaj – det dyker hela tiden upp nya fickor med överraskningar. Ett återkommande, malande filosofiskt tema är Gud som konstruktion och religionens uppgift att kuva folket. I de groteska libertinernas munnar blir denna ideologiska grundsats föga övertygande.

Förbryllande är också att Juliette prisas som feministisk inspirationskälla, ett påstående som förläggaren Carl-Michael Edenborg och översättaren Hans Johansson oproblematiserat upprepar i sitt välskrivna efterord.

Markis de Sade menade visserligen – det är omöjligt att läsa boken på något annat sätt – att kvinnans sexualitet ska jämställas mannens: ”Kvinnor har lika stort behov av många män som männen har av många kvinnor.” Man måste skilja mellan kärlek och njutning; i en scen förevisas Juliette ett rum fullt med lyckligt gifta kvinnor som bejakar sitt begär efter andra män (och kvinnor). Avskaffa äktenskapet och fortplantningen, är ett återkommande krav.

I en feministisk läsning kan man också notera att det oftast är kvinnor som arrangerar de stora gruppeknallen – men allt sex domineras av manliga preferenser. Bordellmamman som tar sig an Juliette konstaterar att ”fittor är helt värdelösa nu, folk är trötta på dem, ingen människa vill ha dem.” I de noggrant beskrivna samlagen hör det till ovanligheten att någon blir ”fittknullad”, det är bara av misstag som klitoris uppmärksammas, brösten ignoreras helt. ”Fittorna blev föga ­firade”, konstaterar Juliette lite sorgset. I stället ”rövknullar” man varandra. Denna fixering vid enbart det anala ska naturligtvis ses som ett uppror mot den lag som bestraffade ”sodomi” med döden. Den kan också ses som en flirt med de manliga läsare som de Sade uppenbart skriver för, men den grumlar Juliettes status som manifest för jämställdheten. Orgierna, som bara är en angelägenhet för kvinnorna inom eliten, resulterar ofta i mord på unga flickor – Juliette solidariserar sig bara med den som kan hjälpa henne fram.

Ytterligare ett problem är att alla kvinnor som får ligga med någon är andlöst vackra och unga. Kvinnan vissnar senast vid 30 och Juliette själv dör när hon kommer in i klimakteriet. Männen däremot, kan få och ta för sig långt upp i åldrarna. Även som lesbisk litteratur har Juliette sina begränsningar, inbillar jag mig, eftersom sexet även här underordnar de kvinnliga erogena zonerna. Juliette blir skönt ”rövknullad” av en kvinna som har en tio centimeter kraftig klitoris. När kvinnorna når klimax ”pumpar de sitt sprut”, de ”ejakulerar” i timmar sin ”sperma” – och de hänger sig nästan helt åt rektum.

Särskilt svår att förstå är Juliette, både som människa och libertin – med reservation att översättningsläget bara gett mig möjlighet att läsa de första två av sex delar – kanske för att hon inte har något själsliv; hennes känsloregister sitter nedanför naveln. Hon blir kåt på mannen som mördat hennes far. Hon blir ”blöt i fittan” när hon förråder en oskyldig människa som straffas med döden och därmed bereder henne en sällsamt kraftig orgasm. Samtidigt säger hon att hon inte bryr sig om män. Hon måste övervinna sig själv för att slicka rent Saint-Fonds bajs­arsel – och hon gör det för pengarna: Juliette är klassuppkomlingen som blir miljonär genom att äta maktens skit. Hon hämnas den ojämlikhet som Naturen inrättat genom en stöldturné. I markis de ­Sades tappning blir revolutionen individuell – stjäl och knulla efter eget behag – och som samhällsomstörtande handlingsprogram därmed impotent.

Trots detta är Juliette ett monumentalt shut the fuck up fuckface på den förtryckande och fördömande regim som Frankrike just lämnat bakom sig – men boken var för mycket också för revolutionens män, kanske för att den även kan tolkas som en apokalyps över ett samhälle som berövats alla normer. Markis de Sade, som själv tillhörde de besuttna, underkastades censur och hamnade på sinnes­sjukhus (om det enbart var på grund av sitt författande är oklart) där han dog utfattig 1814. Han erkände sig som libertin, ”men har förvisso inte gjort allt som jag har tänkt ut”, förklarar han i brev till hustrun. Som Edenborg och Johansson konstaterar, var de Sades brott en ”besatthet av att följa vissa filosofiska principer till deras logiska slutpunkt”.

Jag är tacksam över att Vertigo med den här översättningen täpper till en av alla mina kunskapsluckor. Att ge ut Juliette på svenska är en kulturgärning, varför beskedet att Kulturrådets arbetsgrupp inte beviljat boken litteraturstöd kommer som en överraskning. Beslutet är inte motiverat, men en av ledamöterna är Carl Rudbeck, som 2001 skrev i Dagens Nyheter att markis de Sade är tråkig och dålig och på det hela taget oläslig – det är ingen större förlust för eftervärlden att hans originalmanuskript hamnade på bålet.

Hela Kulturrådet står naturligtvis bakom beslutet, men det är ändå anmärkningsvärt att Rudbeck, som dels är emot litteraturstödet av princip, dels anser att vissa böcker mår bäst i lågorna, ges förtroende att handskas med den här typen av ärenden. Alla böcker kan givetvis inte få pengar, men om Juliette drabbas för att vår nykonservativa tid inte accepterar fria tankar kring sex, makt och kristendom fjättras markis de Sade än en gång som martyr på yttrandefrihetens altare.

Jag trodde vi hade kommit längre än så.