Versen höjer skildring av rasistiskt USA

”Brun flicka drömmer” läser man av lust, inte plikt

Publicerad 2018-07-14

Jacqueline Woodson fick ALMA-priset tidigare i år. Nu kommer hennes ”Brun flicka drömmer” på svenska.

Den 12 februari 1963 föds en flicka på sjukhuset i Columbus, Ohio ”i ett land som slits//mellan svart och vitt”:

Jag föds medan södern briserar,

alltför många, alltför länge,

förslavade, sen befriade,

men inte fria,

(- - -)

Fonden tecknas redan på första sidorna i Brun flicka drömmer av 2018 års ALMA-pristagare Jacqueline Woodson. Medborgarrättsrörelsen har börjat sin marsch och ett halvår senare ska Martin Luther King hålla sitt tal om hur han har en dröm, men de gamla strukturerna lever kvar, inte minst i södern där Woodson växer upp i lilla Greenville, South Carolina – och efter att ha flyttat till Brooklyn återvänder varje sommar, till morföräldrarna.

Trots att lagen har ändrats

går mormor fortfarande

bak i bussen med oss när vi åker in till centrum

i regnet. Det är lättare, säger mormor,

än att vita människor ska stirra på oss som om vi är smuts.

Unga Jackies kampvilja möter mormoderns pragmatism: ”Det är ingen idé att bråka (…) Ni kommer att åka tillbaka till New York, men jag bor här.” (I texten kursiveras repliker av andra personer.)

Det här löper alltså som en underström genom hela boken, men det fina är att det inte är hela poängen med den.

Brun flicka drömmer är skriven på vers, en fri vers i den tradition som Walt Whitman inledde med Leaves of grass. Texten böljar som ett bomullsfält i hettan när en svalkande vind plötsligt drar in, och redan efter ett par sidor inser man att nej, det här hade inte blivit lika bra på prosa. Woodsons verser, fint försvenskade av Athena Farrokhzad, fångar och gestaltar och förmedlar vidare energin och livsviljan hos den uppväxande flickan.

Syskon, bästisar, en svårt sjuk morfar, coola morbror Robert som åker i fängelse och kommer ut som muslim, skolan, försäljningen av Vakttornet, dofterna av södern, de öppnade vattenposterna i sommarhettan på gatan
i Brooklyn, upptäckten av litteraturen – allt som är livet flödar förbi över sidorna. Brun flicka drömmer är en berättelse om att växa upp och upptäcka världen med det rasistiska USA som en beståndsdel, inte en berättelse om det rasistiska USA med inslag av självbiografi.

Det är en viktig skillnad. Jacqueline Woodsons bok, som klassas som ungdomslitteratur men verkligen förtjänar att läsas av alla, sätter livet och litteraturen främst. Det är barnets perspektiv som genomsyrar den och inte den vuxnas Viktiga Ärende. Ur strikt identitetspolitisk synvinkel borde det här inte alls vara något för en vit medelålders man på det gentrifierade Södermalm, men nu har bra litteratur den egenheten att den inte tar hänsyn till sådant.

Vad den bruna flickan drömmer om? Att bli författare. Mer än något annat visar Jacqueline Woodson med den här boken att hon är just det. Brun flicka drömmer är en bok man slukar av lust, inte läser av plikt. Precis som det ska vara. Historielektionen kommer på köpet, liksom i förbifarten.

Martin Luther King hade som bekant också en dröm, den att hans barn en dag skulle leva i en nation där de inte blir dömda efter sin hudfärg, utan efter sin karaktärs innehåll. Åtminstone översatt till litteraturen skulle jag säga att den drömmen gått i uppfyllelse här.

Nils Forsberg

Översättaren Athena Farrokhzad är kritiker på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras boken av Nils Forsberg, kritiker i Expressen.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.