Hur har transdebatten kunnat hamna här?

Boken ”Ånger” ställer frågor som hbtq-rörelsen borde lyssna på

Johanna Frändén

helskärm

Jag följde länge den svenska så kallade transdebatten med ett öga. Det var först förra året när SVT sände ”Transkriget” som jag studsade till. Serien visar i tre delar hur den svenska vården av transbarn vilar på mycket tveksam vetenskaplig grund, hur de som ångrar sina medicinska (ofta irreversibla) ingrepp tystas ner samtidigt som visselblåsare inom vårdapparaten hotas och hängs ut på internet.

Reaktionerna på ”Transkriget” var för mig obegripliga. Debattörer rasade mot tendentiösa bildval och menade att de kritiska rösterna och ”ångrarna” som hördes inte var representativa.

Som om den stora skandalen inte är att fler än noll barn i Sverige på 2000-talet upplever att de använts som medicinska försökskaniner, för en diagnos där det saknas vetenskaplig evidens att luta sig mot.

Som om ökningen på 2 000 procent av barn och unga som under en tioårsperiod diagnosticeras med könsdysfori, mestadels biologiska flickor med en eller flera neuropsykiatriska diagnoser vid sidan av, inte borde väcka åtminstone en svag nyfikenhet: Tänk om det finns andra skäl till att allt fler tonårsflickor hatar sina kroppar?

Detta återkommer i ”Ånger”, vars titel handlar om just de de­transition­erade. Det är ofta före detta transmän i tjugoårs­åldern som förtvivlat frågar sig hur de kunde tillåtas genomgå behandlingar som för all framtid ändrat deras röstläge, givit skäggväxt samt försämrat deras möjligheter att ha ett till­freds­ställande sexliv och skaffa biologiska barn när de själva var just detta – barn, minderåriga. Författarna Carolina Jemsby och Karin Mattisson gjorde tre program för ”Uppdrag granskning” (”Tranståget och tonårsflickorna”, ”Transbarnen”) mellan 2019 och 2021 om vården av könsdysforiska barn och tonåringar, detta är deras slutsatser i bokform.

SVT-reportagen möttes med larm från hbtq-rörelsen, vars rättigheter går tillbaka på många håll i världen. Kritiken mot transvården tycks upplevas som ett ifrågasättande av hela transbegreppet, vilket på inget sätt är Jemsbys och Mattissons ärende. Förmodligen förklarar detta varför en rad debattörer och intresseorganisationer vägrar byta fot, också när uppföljning visar att de som genomgår könsbekräftande vård inte nödvändigtvis mår bättre efteråt. En ny finsk studie visar att ”behovet av psykiatrisk vård” ökar efter kontakt med den finska transvården, oavsett om patienten gått vidare med hormoner och kirurgi eller ej.

Enligt samstämmigt accepterad statistik försvinner prepubertal könsdysfori – känslan av att inte höra hemma i sitt biologiska kön – helt för 80 procent av de berörda när de väl genomgått puberteten. Frågan är hur många av dessa som har erbjudits pubertets­blockerande medicin och därefter hormonell och kirurgisk transition av svensk vård, när det annars så att säga hade löst sig av sig självt?

Tanken svindlar.

Och hur identifierar man de 20 procent som kommer att ha kvar sin könsdysfori efter puberteten i tid? Är det över huvud taget etiskt försvarbart att sätta in en hormonbehandling på en aldrig så säker fjortonåring, som typiskt också diagnostiserats med autism och adhd?

Det är inga enkla frågor. Efter ”Uppdrag gransknings” tre program ändrades riktlinjerna för hur hormonbehandling ska användas på unga könsdysforiska, numer anser man att riskerna överväger den möjliga nyttan och åberopar återhållsamhet. Men tillvägagångssättet skiljer sig åt på olika mottagningar runt om i landet.

Att läsa ”Ånger” är att sitta med andan i halsen och fråga sig hur i hela världen vi hamnade här. Hur tonåriga flickkroppar alltid tycks bli ett politiskt slagfält också när intentionerna är de bästa. Och hur så många aktörer investerat så mycket trovärdighetskapital i frågan att de inte är beredda att omvärdera sina ståndpunkter, ens när patienter kommer tillbaka och säger att det blivit fel.