Mot en bättre värld i den gamla världens sprickor

Erik Olin Wright försöker visa vägen till det otänkbara – kapitalismens slut

avSven Anders Johansson

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: getty
Slutplundrat? Sociologen Erik Olin Wright skissar i boken ”Antikapitalism” på hur världen skulle kunna lämna det rådande ekonomiska systemet. ”Naivt”, skriver Sven Anders Johansson.

Kan vi stoppa den globala uppvärmningen? Går det att överge kapitalismen? Det är två olika frågor, men det är inte särskilt långsökt att förbinda dem.

Själv är jag pessimistisk, just för att jag tror att svaret på den första frågan är avhängigt av den andra. Och att föreställa sig kapitalismens slut har, som någon sa, blivit svårare än att föreställa sig världens undergång.

Men så sprider sig ett litet virus över världen och allt det där som krävs för att kurvorna ska vända börjar inträffa: folk slutar resa, produktionen går ner, börskurserna dyker, gränser stängs, allt stannar av, utsläppen minskar. Nej, det är ingen utveckling jag välkomnar, men ändå: är det inte just detta som krävs för att uppvärmningen ska hejdas?

Det vore givetvis naivt att tro att det är kapitalismens slut vi bevittnar, men coronakrisen ger i alla fall en vink om hur bräckligt allt det vi normalt tar för givet i realiteten är. Tillväxten, produktionen, konsumtionen, världshandeln – plötsligt sätts allt på paus. En annan värld är möjlig, som det brukar heta. Fast det kanske inte är den vi önskade.


Samtidigt som detta händer läser jag den amerikanske sociologen Erik Olin Wrights bok Antikapitalism. Som undertiteln anger diskuterar den strategier och möjligheter att motverka det rådande ekonomiska systemet.

Huvudargument är att det är nödvändigt att organisera sig kollektivt och politiskt om man vill förändra sakernas tillstånd. Ja, om inte det är en truism så vet jag inte vad som är det. Och samtidigt: visar inte coronakrisen att kapitalismens vara eller inte vara beror på händelser som ligger bortom all mänsklig organisering?


Olin Wright (1947–2019), som dog i leukemi just efter att ha färdigställt sin bok, var en internationell auktoritet inom sociologin. Antikapitalism var ett försök att popularisera sådant han redan skrivit om i mer akademiska former. Resultatet? Mindre visionärt än Hardt & Negris imperietriptyk (Imperiet, Multituden, Commonwealth), mindre temperamentsfullt än Greider & Linderborgs populistiska manifest och mindre alarmerande än Andreas Malms stormvarning The progress of this storm.

Är det en naiv förhoppning? Eller alltför modest? Tyvärr, tror jag, både och

Så varför ska man läsa den? Kanske för att den faktiskt gör det enklare att föreställa sig det otänkbara: kapitalismens slut. När vi talar om kapitalism och socialism bör vi vara klara över att det är två idealtyper som aldrig existerar i någon ren form, inskärper Olin Wright. I all kapitalism finns inslag av socialism, och vice versa.

Därmed blir det enklare att vara antikapitalist, men kanske också svårare. Visst kan man försöka göra revolution, men Olin Wright är ganska skeptisk till den vägen.

Då är det effektivare att försvara de inslag av antikapitalism som redan existerar runt omkring oss: offentliga bibliotek, byteshandel, grannsamverkan, fackföreningar.

På ett mer övergripande plan menar han att de senaste decenniernas nyliberala avregleringar måste bort. Framförallt måste staterna gynna arbetskraftens organisering och återta kontrollen över finansmarknaderna och de globala kapitalrörelserna.

Samtidigt konstaterar han att socialdemokratin genom att lösa vissa kapitalistiska problem faktiskt kom att stärka kapitalismen. Här finns alltså en dialektik som Olin Wright bejakar: att statliga interventioner på kort sikt stärker kapitalismen hindrar inte att de på längre sikt kan undergräva dess dominans.


Bokens mer konkreta förslag har ofta ett amerikanskt stråk över sig. Som önskemålet om anställningstrygghet, lagar om skydd på arbetsplatsen eller lagar mot föroreningar. Det har vi ju redan, tänker jag – problemet är bara det att de blir alltmer verkningslösa.

I byggbranschen i Stockholm lär 80 procent av arbetskraften i dag komma från andra länder. Många helt utan något som helst uppehålls- eller arbetstillstånd, anlitade av underleverantörer till underleverantörer där själva poängen är att ingen kan ställas till svars. Janne Josefssons dokumentär ”Skuggriket” (SVT play) gav en effektiv bild av läget. I en sådan situation är lagar om arbetsmiljö och anställningstrygghet inte till mycket hjälp.


Så vad bör göras? Vi kan bygga en ny värld här och nu, hävdar Olin Wright, ”inte på ruinerna av den gamla, men i den gamla världens sprickor. Vi kan bygga vad jag kallar för ’verkliga utopier’, mindre delar av slutmålet bortom kapitalismen i ett samhälle som fortfarande domineras av kapitalism.”

Är det en naiv förhoppning? Eller alltför modest? Tyvärr, tror jag, både och. Men att sprickorna i den gamla världen blir allt större är det i alla fall svårt att neka till.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM