Jobba, jobba – dö

Olle Svenning om Édouard Louis ursinniga attack mot arbetslinjens förtryck

helskärm

Sen sömnlös sommarnatt. Läser förstrött på nätet; Ulf Kristersson ömmar för släktingar till de som tagit livet av sig. Sådana handlingar ”kastar omkull tillvaron för människor”, det har han själv iakttagit.

Kristersson vill ”föra vuxna samtal” med oss alla. Vem kan ens föra samtal med en person som inte kan säga ett vettigt ord om det svåraste människor kan utsättas för? Kristersson är den blankaste, mest förprogrammerade partiledare jag har upplevt; han är Mannen utan egenskaper.

Moderatledaren uttalar sig ständigt om ”arbetslinjens” stora välsignelse och mänsklighet. Som om hans kärnväljare tjänat sina förmögenheter på hårt arbete.

Sommarnatten övergår i stillsam ljus morgon och jag tar fram den unge franske författaren Édouard Louis bok: Qui a tué mon père, Seuils förlag (Vem har dödat min far). Inget frågetecken efter titeln. Döden har ägt rum, fast pappan fortsätter leva i misär, fattigdom och med svår sjuklighet.

Édouard Louis är uppvuxen i de allra fattigaste delarna av Picardie.

Louis första böcker har sålts i miljonupplagor och översatts till tjugo språk. Han har närhet till och har levat i de nordfranska fattigområdena, där den politiska resignationen härjar. Majoriteten röstar i trött protest på Le Pen. Rasismen frodas bland de arbetslösa; man ska alltid ha någon stackare under sig.

Louis senaste essäliknande roman är kort, drygt nittio sidor. Han berättar, litterärt avancerat och med ursinne, om sin far, ett av oräkneliga offer för arbetslinjen, vars främsta, kanske enda, syfte är att disciplinera underklassen.

Pappan, död redan under sitt liv, är drygt femtio år. Hans rygg har knäckts under fabriksarbete, lungorna fungerar illa, hjärtat är svagt. Louis pekar ut ansvariga: Jacques Chirac, Nicolas Sarkozy, François Hollande och Emmanuel Macron. Presidenterna, alla vänskapligt lierade med den anonyma kapitalismen. 

Den praktiken gör det hanterligt att förstå varför den italienska börsen nyligen tog glädjeskutt mot himlen, sedan landets regering triumfatoriskt vägrat ta emot båtflyktingar.

Åtstramningspolitiken som låter löntagare betala den finansiella kollapsen 2008 äter sig in i vardagslivet, i den ”döde pappans” verklighet. De livsavgörande läkemedlen mot smärtor och de mediciner som ska hålla lungor och hjärta igång, är inte längre rabatterade som tidigare. Motståndet mot sjukdomarna måste mer och mer överges.

Minimilönen, trygghetslönen, reduceras gång efter gång. Femtio kronor mindre i bostadsbelopp per månad, för de fattiga, fyrtio miljarder i skattesänkningar för de rikaste. Det är arbetslinjen som segrat. 

Louis för ett vuxet samtal om arbetslinjen: Den svårartat sjuke pappan, invalidiserad och helt fången i sin eländiga lägenhet, måste söka jobb. Annars dras försörjningsstödet in. Han tvingas till städarbete långt från hemmet. Månadslönen är 7 000, transportkostnaderna 3 000. Det är arbetslinjens pris: 4 000 före skatt och än svårare sjuklighet. 

Politikers och det kapitalistiska systemets oligarker förenas i tron på ”arbetslinjen”, på nödvändiga strukturomställningar och indragna fackliga rättigheter. Människor reduceras till varor, som ska säljas billigt på en rå marknad: 7 000 i månaden för en svårt sjuk städare från Picardie.

Sänk trösklarna till arbetsmarknaden, så lyder parollen. Hur långt ska de hyvlas av? När, om ens någonsin, övergår dessa låglönejobb till fasta anställningar? På sin höjd för var tionde person.

Borgerligheten har blivit råare i sättet att skildra fattiga, ”de farliga klasserna” som de alltid kallats i Frankrike. Emmanuel Macron beskriver de fattiga som latmaskar, analfabeter och oduglingar, oförmögna att ens köpa sig en kostym. Häromdagen sände han ut ett Trump-imiterande Twitter om hur meningslöst det är att kasta ”stålar” över de fattiga. De förblir ju ändå fattiga, det vill säga om de inte en gång för alla gör sig kvitt sin ”arbetaridentitet”, slutar vara ”instängda i underklassens moral”. 

De vulgära formuleringarna är den förfinade Macrons uppmaning till ”latmaskarna” att ta sig samman och starta eget (start up), dra igång sina individuella klassresor, ett favorituttryck för en borgerlighet skräckslagen av tanken att få sin privilegierade tillvaro kullkastad. 

Macrons medarbetare har blivit något skakade över Édouard Louis angrepp. Vanligtvis svarar presidenten inte på kritik, inte ens via ombud. Den här gången är det allvar, presidenten är ju så litterärt intresserad och Louis är den franska litteraturens stora stjärna, en som folk lyssnar till.

Häpnadsväckande väljer presidentens hov att hålla med Louis: hans och presidentens huvudbudskap är – egentligen – detsamma. Satirtidningen Charlie Hebdo antyder med en trippelironi att Macrons stab i själva verket skrivit boken Vem dödade min far.

Édouard Louis, femton år yngre än Macron svarar:

”Sluta utnyttja min roman till att maskera det våld ni utövar och representerar. Jag skriver för att visa fram er skamlighet och jag skriver för att med mina ord beväpna de människor ni bekämpar.”

Édouard Louis uträttar ensam mer än vad hela den franska vänstern gjort under de senaste fem åren.