Dikter som skär sig genom världen
Kristian Lundberg läser en rörande skör och storslaget vacker diktsamling
Uppdaterad 2017-03-06 | Publicerad 2017-02-13
Det finns ett utmärkande och faktiskt mycket tydligt stildrag i Marie Silkebergs debutdiktsamling Komma och gå, som utkom 1990. Det går närmast att beskriva som en känsla av vaksamhet. Ingenting är enkelt, ingenting är självklart. Det blir det grundläggande temat i hennes nu utgivna och flödande rika diktsamling Atlantis – som på ett sätt är lika storslagen som själva språket vi talar, livet vi lever. Den vill rymma så mycket mer än en utsaga nedtecknad på en bit papper.
Dikterna i det närmaste stammar sig fram. De skär sig ut genom världen. Fragment. Delar. Stycken. Det är så en helhet bildas. Dikterna beskriver en process på väg bort. Det är den grundton som ljuder genom Atlantis. En dikt som skriver sig bort från det enkla, okomplicerade, entydiga.
Det skulle inte vara orimligt att beskriva den poetik som blir tydlig som en slags litterär oro. Språk är liv. Liv tränger in i dikt, som rötter under en husgrund. Det finns ett konstant sökande efter sammanhang, som om det skulle gå att skriva fram en plats som skulle kunna vara ett hem, ett språk som skulle kunna signalera: här är frånvaro av oro.
Det anmärkningsvärda med just ”Atlantis” är att Silkebergs hela författarskap tycks finna sin plats i den här samlingen. Det avtecknar sig som en rörelse mot den givna slutpunkten. Uppbrottet. Döden. Avskedet.
Det är vackert, hisnande hotfullt, grymt som bara kärleken kan vara. ”Du ser hans blick mot ljuset.//Doften du känt i två dygn nästan./Den sköra formen./Känslans.”
Med Atlantis visar Silkeberg vilken avgörande lyriker hon är, inte ett felaktigt ord, inte ett kommatecken som felaktigt bryter upp läsrytmen. Det är svårt att inte bara sitta stilla och låta häpnaden ta över. En diktsamling rörande skör i sitt sökande, storslaget vackert i sitt ursinne.
