Dikter som rör vid själva livets kärna

Eva Runefelt är en långsam men värdefullt noggrann poet

avAmelie Björck

Publicerad:
Foto: caroline andersson
Eva Runefelt (född 1953), poet.

Titeln på Eva Runefelts vackra nya diktsamling är lika välfunnen som varje annan fras denna poet sätter på pränt. Ur världen heter boken, två ord som egentligen säger allt – för dels tycks det vara just världen själv, dess olikartade ting och varelser, som bryter språkets yta i dikterna, dels är döden det lättast urskiljbara temat: stunden då det som är här med chockerande plötslighet är ”ur världen”.

Varandet i världen framträder alltså i denna samling som något mycket närvarande men också mycket tillfälligt. Runefelt tycks bereda sig på döden, eller som hon språkpoetiskt uttrycker det: att dra ”den kroniska själen” genom ”o”.

Den närvarande värld som träder fram i dikterna är lantlig och särskild, här kravlar en spinkig lealös liten morgon upp ur jordkällaren efter natten, och frågan som ställs i skymningen är: ”Kommer mörker uppifrån eller ur jorden?”. ”Gömselvatten bär sysslolösa barr” i skogens sura tjärn och kajor tar sats ur en ”zon utan tid”.


Ofta skriver Runefelt med gammalmodigt omvänd ordföljd som ger en dov ton. I stället för att sätta subjektet först i satsen skriver hon: ”Talar gör jag som är ovan jord med den som är under”. På det sättet tonas ”jaget” ner också när det finns där, och ofta finns det inte med alls.

Det mest spännande med dessa nya dikter är detta: att det lyriska tonspråket, fullt av assonanser och allitterationer, inte används som i den traditionella centrallyriken för att hävda jagets röst i världen. Snarare framhåller språket genomsläpplighet och relation. Diktaren vet (med en ordlek där det förväntade ”förstenad” blir ”försenad”): ”Att hålla en sten i handen är att vara försenad och lugn.” Det finns ingen fast gräns mellan jaget och tingens, naturfenomenens, och djurens egenliv. Så blir dikten en ömsint, och om man vill posthumanistisk, ekologi.


Mest förtjust är jag i avdelning tre där katterna, hundarna och sorgen tar plats med stor påtaglighet. Svitens första dikt gestaltar de underjordiska skelettens, de ”långdödas”, rörelser. Andra dikter är mer vardagsnära och vädrar i ett levande nu världen genom ”lädernosen” eller följer osaliga vinterdjur i ”rastlöshetsgården”.

Jag älskar hur relationen mellan människa och katt skrivs fram, i sin ömtåliga förgänglighet: ”Längs mig djuret, /kattens stränga axelmuskel / i händerna och domningens grå päls // i en kropp som strax tar slut”. Den gnagande korta dikten ”Djursorg” följer upp:

”En särskild tid äter / längs armarna / Denna hans dygnlösa / efterlämnade långmånad”.

Eva Runefelt är en långsam men ihållig poet. Under sitt nu 45 år långa författarskap har hon givit ut tolv böcker. Så värdefull noggrannheten är. Den går till kärnan, till hjärtat, till det som är heligt.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi

Katter