”Singer” fortsätter att vara en gåta ända till slutet

Petters Lindgrens bok är en udda skärgårdsroman där inget är vad det först verkar vara

Publicerad 2020-04-06

Petter Lindgren (född 1965) är kulturskribent och poet. ”Singer” är hans debut som romanförfattare.

Vad är en händelserik dag? Det känns som om vi befinner oss i en tid då många, motvilligt, får anledning att ompröva sin uppfattning om vad som kan betraktas som spännande, eller åtminstone intressant nog att fånga vår uppmärksamhet. Kan väderlekens skiftningar utanför fönstret eller isblockens rörelser i havsbandet vara nog, vecka ut och vecka in?

Tankarna på vår (o)förmåga att acceptera det som vid första anblicken ser ut som stiltje, intensifieras under läsningen av poeten och kulturjournalisten Petter Lindgrens första roman, Singer. Här, på en liten, ödslig skärgårdsö i slutet av andra världskriget, råder en till synes enformig, stilla tillvaro. En berättare – som ömsom presenterar sig som ett ”jag”, ömsom som ett ”vi” – spejar från fyren mot horisonten, i väntan på eventuella uppdykanden från fiendehåll. Oftast händer inget alls, annat än det sisyfosarbete det innebär att skotta gångstigen ren från snö. Berättaren läser en tidskrift, ”Febus”, och lägger sig vinn om att berätta sin historia för eftervärlden att ta del av, när uppdraget på ön är slutfört.

En ung professorshustrus glesa besök på ön skapar en viss dramatisk nerv, men den mesta laddningen står egentligen sälarna, med sin ekande klagan över vattnet, för; kanske helt enkelt beroende på att Lindgren konsekvent använder den äldre språkvarianten ”själarna” för dessa djur: ”Vi torde notera att själarna är mörkt grå eller svarta när de är våta, men att de ljusnar mot gult när de torkar.”


Användningen av ordet ”själarna” skapar en intensitet i texten, ett slags kuslighet och – samtidigt – hoppfulla tecken om liv. Det är dock inte det enda uttryck som en läsare van vid att samtidsromaner skrivs på samtidsspråk kan haja till inför. ”Singer” är en roman som är språkligt trogen tiden den utspelar sig i och mer därtill, med Dante-osande formuleringar som ”just ned till berggrunden hunnen körde jag skyffeln i en brunaktig klump”. Petter Lindgrens roman är tunn och luftig, men kräver sin läsares fulla uppmärksamhet.

Ensligheten i ölivet, det inrutade ensamarbetet som fyrvaktandet innebär, är en perfekt allegori över författandet

Ändå är det inte främst det ålderdomliga lingot, de poetiskt förtätade styckena eller ens den nördigt marintekniska terminologin, som gör Singer till en hyfsat svårgenomtränglig roman. Nej, det gör tvärtom det som under läsningen alltmer framstår som romanens stora gåta: vem satan är den här berättaren egentligen?


Fyrväkteri är ett mycket tacksamt litterärt ämne, oavsett om det gäller muminpappans drömmar, spökerierna hos Johan Theorin eller som i min egen favorit, Jeanette Wintersons Fyrväktaren, symbolen för det kärlekens ljus vi har att navigera efter.

Och fastän det, såvitt jag minns, inte finns någon fyr i Mikael Berglunds roman Smekmånader påminner Singer, med sitt bevakningsuppdrag på isolerad skärgårdsö, också om den.

Ensligheten i ölivet, det inrutade ensamarbetet som fyrvaktandet innebär, är en perfekt – om än uttjatad – allegori över författandet. Jag syftar inte bara på det avskilda, repetitiva, strävsamma skapandet, utan också det eviga spejandet; den ihärdiga uppmärksamheten stadigt fäst på såväl små, bortglömda detaljer som oväntade, avgörande händelser. Det som Kerstin Ekman brukar kalla för författarens – om hen är lyckligt lottad – särskilda seende.

Petter Lindgren ansluter med Singer definitivt till en sådan litterär tradition, men ställer också mycket på ända med sin obegripliga ”huvudperson”. Mina initiala funderingar kring en människas ork att framhärda i lång isolering – så brännande aktuellt just nu – kommer delvis på skam ju mer man lär känna detta märkliga subjekt.


Det finns ett spänningsmoment här, om än knappast konventionellt, och som jag inte vill sabba för någon läsare, men följande kan åtminstone konstateras: berättaren är inte nödvändigtvis människa.

Jag finner mig själv googlande på 1940-talets robotteknik, i fåfängt hopp om att kunna utröna om ”Singer” är en realistisk eller snarare kontrafaktisk – som en omvänd sci-fi-historia, men kunskapsluckorna är för stora för att täppa till. Och i slutändan spelar det heller ingen roll. Vem det än är som avlämnar det, är Petter Lindgrens roman ett vittnesmål från en enslig ö, där landstigning är förbjuden, och där isarna och själarna råmar ikapp.


Petter Lindgren medarbetar på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras hans roman av Therese Eriksson, kritiker i Svenska Dagbladet

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.