Nazistens sköna liv efter folkmordet

Gripande om de som aldrig behövde sona sina brott

Publicerad 2017-03-20

Nazisten Alois Brunner straffades aldrig för sina brott.

”Jag brukade titta förbi hans kontor och säga ’Hej’, ’Guten Tag’, ’Sieg Heil’. Vi pratade och drack kaffe, inte mer än så.”

Det var i 1980-talets Damaskus som Iliich Ramirez Sánchez, terroristen känd som Schakalen, och Alois Brunner, SS-mannen som var Adolf Eichmanns högra hand, blev ytligt bekanta på ”sieg heil”-nivå.

Vittnesmålet om denna vänskap är en av många uppgifter som virvlar runt i Eric Ericsons och Susanna Wallsténs Mannen i Damaskus. Boken låter korta stycken av information, bokutdrag och artiklar kartlägga nationalsocialisten Alois Brunners liv så gott det går, från uppväxten i Österrike till livet i Syrien efter andra världskriget.

Greppet för tankarna till Florian Illies Århundradets sommar – 1913, fast här följer vi en SS-man som med germansk effektivitet sände tusentals judiska barn i döden, som lärde den syriska regimen allt han visste om tortyr och med sina tyska kontakter ledde tillverkningen av den gas som Saddam Hussein sedermera satte in mot kurdisk civilbefolkning. För dessa insatser var han en aktad man i Damaskus.

Boken öppnar dörren till en främmande föreställningsvärld, förjagad från våra västliga demokratier. När förintelseförnekaren Gerd Honsik 1988 ger ut en bok där Brunner intervjuats försöker han få den stoppad. Brunner är rädd att tappa i respekt hos sina syriska värdar för att han i boken talat väl om en jude. Ändå är denna värld inte så avlägsen som man vill tro. Det demokratiska Västtyskland visste mycket väl var Brunner fanns, och använde i årtionden hans kontaktnät för lönsamma affärer i arabvärlden.

Brunner stödde i sin tur nationalsocialistisk organisering och propaganda i Europa, inte minst i hemlandet Österrike. Långt in på 1980-talet begravs de gamla nazisterna också här till Hitlerhälsningar och ljudliga ”Sieg heil”.

Stundom skymtas det Eric Ericsonska egensinne som fött böcker som Brev till samhället. Vi får veta att Brunner var en man som tillverkade surkål, höll kaniner och försökte odla jordgubbar på taket till sitt syriska hus. Det senare med oklar framgång.

Detaljerna från de strama, korta styckena kan samtidigt vara nog så gripande. Pappan som går och öppnar när Gestapo knackar på dörren och låter sig föras bort till sin död för att ge familjen en chans att fly. Namnen på de 44 judiska barn mellan tre och tretton år gamla som Brunner i krigets absoluta slutskede låter hämta från barnhemmet Izieu i södra Frankrike och sända att gasas ihjäl i Auschwitz. Några av de upp till 140 000 människor som mördades på grund av en man som aldrig behövde sona sina brott.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln