Jordens uppvärmning kommer inte att skena
Mattias Svensson läser meteorologen som inte tror på domedagsprofetiorna om en snabb katastrof
Publicerad 2019-08-07
Meteorologen Lennart Bengtssons Vad händer med klimatet? är en riktig klokbok. Här finns bland annat allt det basala man inte vågat fråga om kring väder och klimat på vår planet. Klart och översiktligt så att även en kulturskribent kan förstå, förklaras inte bara växthusgasernas roll utan alla de olika faktorer som spelar in.
Klimatet kan inte observeras, endast bestämmas och beräknas, förklarar Bengtsson. Det vi ser är vädrets ständiga variationer. Det är som en hund som springer fritt runt sin husse. Vi kan räkna ut att hunden kommer att röra sig i samma riktning som husse promenerar, men exakt vilken väg och med vilka avstickare bakåt, framåt och åt sidan går inte att förutse.
En av bokens stora förtjänster är att den inte bara slår fast viktiga saker och radar fakta, utan tar upp också hur mycket vi inte vet, och några saker vi sannolikt aldrig kan veta. Moln är exempelvis ett stort mysterium. Forskarna vet ännu inte om de på det hela taget bidrar till mer eller mindre uppvärmning. De både värmer och reflekterar solljus. Det är spännande. Så mycket i denna värld finns att vara nyfiken på, kliande gåtor som bara väntar på rätt hypotes och möjliga tester.
Med Bengtssons varsamma pedagogik blir okunskapen aldrig något tillhygge för tvivel på allt, den ingår i en saklig redogörelse för var kunskapens gränser går – och att de flyttas framåt. En åttadygns väderprognos i dag är lika tillförlitlig som en tvådygnsprognos för femtio år sedan. Det är betydelsefullt för mer än semesterplaneringen. Med en veckas varsel hinner människor oftare och bättre stålsätta sig för tropiska stormar. Det räddar liv.
Både översvämningar och torka kommer att förändra vår värld, och det är anledning nog att minska utsläppen av växthusgaser.
Allt vad forskarna upptäckt under senare decennier bekräftar också växthusgasernas roll för klimatet. Uppvärmningen som följer av mänsklighetens utsläpp är ett problem. Framför allt bekymrar sig Bengtsson för nederbördsmönster som i framtiden kommer att ge mer regn och snö i områden där det redan faller mycket, och mindre i områden som redan har lite. Både översvämningar och torka kommer att förändra vår värld, och det är anledning nog att minska utsläppen av växthusgaser.
Sverige ligger i frontlinjen. Vårt energisystem har tidigt varit både pålitligt och fossilsnålt genom vattenkraft, kärnkraft och fjärrvärme. Den stora minskningen av koldioxidutsläpp som Sverige åstadkommit har skett genom utbyggnaden av kärnkraft på 1970- och 80-talet, visar Bengtsson. Koldioxidskatt och andra klimatåtgärder har hjälpt till, men inte i närheten lika mycket.
Vill vi svenskar driva på utvecklingen ska vi producera kärnkraftsel för export, menar Bengtsson. Förnybar energi är bra och utvecklas snabbt, men den är väldigt ojämn och då är det ofta fossila energikällor som får användas för att kompensera energibehovet under dalarna. Kärnkraften behövs därför som en del i energimixen.
På en avgörande punkt skiljer sig Lennart Bengtsson från många andra klimatskribenter. Han bedömer inte talet om så kallade tipping-points som trovärdigt – alltså att klimatet skulle riskera att hamna i sken under processer som inte går att hejda, exempelvis genom metanutsläpp från marken när tundran smälter.
Risken för sådana skeenden har skrämt många, och här inkluderar jag mig själv, mot de mer ambitiösa klimatmålen från Paris-toppmötet 2015. Om Bengtsson med sin tunga klimaterfarenhet har rätt, så är det inte lika akut att minska de fossila utsläppen, om än önskvärt och görbart under detta århundrade.
Han varnar för att denna utmaning inte kommer att lösas av kommittéer och definitivt inte av det ”andliga förtryck” som alarmistiska domedagsscenarier innebär genom att bara erbjuda steg bakåt mot ett enklare och mer primitivt samhälle.
Bokens rekommendationer är också kloka. Bengtsson är tydlig med att det är en persons åsikter, låt vara en initierad person. Han menar att klimatförändringar kommer att ske, och de kommer inte heller att kunna stoppas. Det kommer att kräva anpassning, precis som extrema väderhändelser i dag. Över tid bör vi ställa om energiproduktionen mot förnybart och kärnkraft, och fasa ut användningen av fossila bränslen.
Han varnar för att denna utmaning inte kommer att lösas av kommittéer och definitivt inte av det ”andliga förtryck” som alarmistiska domedagsscenarier innebär genom att bara erbjuda steg bakåt mot ett enklare och mer primitivt samhälle. Tvärtom behöver vi upptäcka mer och producera på nya sätt.
Därför bör vi stödja nyfikenhetsforskning långt vid sidan av huvudfårorna, forskning som historiskt bidragit till dagens kunskap om växthusgasernas betydelse för den globala uppvärmningen.
I mina öron låter detta både insiktsfullt och hoppingivande, men även den som inte delar sådana slutsatser har stor behållning av kunskaperna man får på vägen dit.
