Vibeke Olsson är inte ett dugg otidsenlig

Sista delen i Sågverkssviten är inte smart litteratur – men klok

helskärm

Bricken är 74 år gammal och har fått besked: det är kräftan. Nu är hennes sista tid i livet, det vet hon. Hon hoppas på lunginflammation, de dödssjukas vän. Då behöver fosterdottern Elvira inte vårda henne så länge hemma i kökssoffan.

Men så kommer barnbarn i skydd för sin försupne far. Natten fylls av snusande kroppar igen. Och Bricken förstår att hon måste följa med döden som hon har följt med livet, som en stock på väg mot havet.

Det är hisnande vackert och djupt insiktsfullt.

Stockens färd mot havet är den åttonde och sista delen i Vibeke Olssons romansvit om Bricken i sågverkssamhället Svartvik utanför Sundsvall. Boken kan läsas fristående, eller om man vill börja med den första Sågverksungen (2009) där Bricken är tio år. Där skildras tiden kring Sundsvallsstrejken 1879: den första och största strejken under 1800-talet, upprinnelsen till arbetarrörelsen.

Arbetarnas makalösa historia inspirerar författare till stora epos. Kerstin Ekmans Katrineholmssvit om fyra böcker och Per Anders Fogelströms Stadserie om Stockholm i fem böcker är hörnstenar i svensk kanon.

Vibeke Olssons särskilda bidrag är baptismen. Brickens identitet som troende och arbetare förenas i vardagens akut politiska frågor, där både bibeln och tidningen vid köksbordet ger kunskap och insikter. Jesus har inga problem med kombinationen. ”Han ser till hjärtats uppsåt – och det är drömmen om rätt och rättfärdighet som får människor att bli kommunister.”

När boken börjar är vi i krigsvintern 1942. Bricken samtalar inom sig med de människor som format hennes liv. Varje kapitel riktar sig till ett du, oftast någon som är borta sedan länge. Minns! manar författaren mellan raderna.

Stundtals känner jag mig lite instängd i Brickens hjärna. När den första riktiga scenen i berättelsens nu öppnar sig mot ett julaftonsdukat bord, nästan hundra sidor in i boken, släpper samtalet om tyskarnas frusna offensiv och Stalins avsikter in syre.

Så löper det kollektiva längs med det personliga i hela romansviten, men det är aldrig tvekan om vad som står i förgrunden. Glöden i härden, kaffet, gröten, väven, sågspånet, timret, maskinhallarna, våldet, brännvinet, bönen.

Människorna, människorna, och mest av allt barnen.

Ordet ”mammahjärtat” känns möjligen mer instagramkladdigt 2020-tal än 1800-tal. Men jag köper fullt ut Brickens upptagenhet av kroppen, en mammas stolthet över en kropp som både förmått göra ungar och ge dem mat och värme. Arbetarkvinnor går aldrig bet. Kärlek och lust hör i Vibeke Olssons romanvärld så självklart ihop med mjölkstinna tissar och nariga små stjärtar. En storartad upprättelse av en fysisk kvinnoerfarenhet man önskar att inte minst män ska läsa.

Guds nåd är för Bricken den egentliga verklighet som bryter igenom världens ondska när människor överskrider sina begränsningar och gör sig till redskap för godhet. När hon räddar elvaåringen med flackande blick som ingen vill ta på auktionen, när hon räddar katten undan huggkubben. Dessa genombrott av nåd kommer ofta i ögonblick av stor förtvivlan och blir till livslång välsignelse.

Men, och det här är viktigt, Vibeke Olsson är ingen apologet för kyrkan. Hon sopar inte de svåra frågorna under mattan och utgår aldrig från teorier och ideal, alltid från sina personers liv. När maken inte kan låta bli att ta lån i handelsboden för att köpa barnen julklappar. När församlingen förlåter en omvänd hustrumisshandlare.

Vad är rätt? Vad är en god människa? Detta vrider och vänder Bricken på genom hela sitt liv.

Författaren gnuggar på smärtpunkterna, tar om, upprepar fraser och scener. Det är inte smart litteratur, men klok. Stilen är otidsenlig, rentav sentimental. Till och med undertexten är utskriven och det är lätt att följa med i Brickens tankar.

Å ena sidan: ett hårdare ansat språk skulle övertyga mer litterärt.

Å andra sidan: såhär är ju medvetandet. Malande tankar, omtag, minnen. Och man känner att bakom valet att skriva just så står en envis författare som ger en vanlig människa ordet. Det är övertygande.

För allt finns ju här. Känslorna, spänningen, livets värdighet mot alla odds. 

Och sakerna vi behöver minnas.

Att grunden till vår välfärd lades av desperata föräldrar som gav sina barn avkok på mossa när absolut ingen annan mat fanns kvar att ge.

Att vi kan läsa och skriva idag för att uttrötta kroppsarbetare krävde tid för att förkovra sig.

Att arbetarna fick rätt för att de hade rätt och för att de organiserade sig.

Det är inte otidsenlig läsning, inte ett dugg.