Rasismen kommer till Roslagen

Malin Krutmeijer recenserar Kjell Erikssons senaste – och två andra deckare

Publicerad 2019-07-19

”Den skrattande hazaren” av Kjell Eriksson 
(Ordfront)

Titelns hazar är en suddig bakgrundsfigur i den rutinerade deckarförfattaren Kjell Erikssons nya roman. Boken är det vita Sveriges kalas, för att parafrasera en formulering om en födelse­dagsfest i Roslagsbyn Tilltorp. Hit har den före detta polisen Ann Lindell, hjälte i en serie tidigare böcker, flyttat för att jobba på ett litet ostföretag.

Här blir unga män nazister och bränner flyktingbostäder i besvikelse över ”raseringen” av samhället, påstår författaren genom de sympatiska, åldrade bybor som uppgivet betraktar förvillelsen och hatet. Samhällsanalysen är kanske inte den mest sofistikerade, men grundmoralen är stabil. När högerterrorn stampar i farstun kan ansvaret aldrig läggas på dem som är måltavlor.

Romanens stora styrka är skildringen av livet på landet. Eriksson har en fin känsla för det mellanmänskliga, och hans prosa är säker och exakt. Själva brottsutredningen är egentligen mest en handlingsram.


”Dubbelliv” av Flynn Berry
Övers. Erik MacQueen
(LB förlag)

Flynn Berry är från USA men hennes böcker utspelar sig i England och den dova ilskan mot klassamhället känns brittisk. Mest uppenbart är dock Berry inspirerad av amerikanska Gillian Flynn (Gone girl), men även om man skulle­ kunna kalla henne en epigon så skriver hon otvetydigt suggestiv kriminallitteratur. Senaste romanens huvudperson Claire är en typisk Gillian Flynn-figur: en intelligent men trasig kvinna som söker sanningen om det mörker som förföljer henne från det förflutna. Är hennes pappa verkligen skyldig till det blodiga överfall som förändrade familjens liv för alltid – och vet hans överklassvänner var han gömmer sig? I intensiv, obruten jag-form får vi följa Claires hänsynslösa privatutredning. Det är spännande och välskrivet, en bok att sluka i ett enda nafs.


Ett högt pris  av Donna Leon
Övers. Ing-Britt Björklund
(Forum)

Donna Leon är uppe i tjugotre böcker om ­Guido Brunetti, kommissarie vid Venedig­polisen. Ett högt pris, den senaste på svenska, kom i original redan 2011 men strunt samma. Det viktiga är att få befinna sig i Brunettis värld av välbehövliga espressopauser, promenader och båttaxi, långa hemmaluncher med vin samt blombuketter inhandlade på kontorsmaterialkontot – allt mot en fond av korruption och småfusk, till kommissariens trötta förtret. Naturligtvis utreds det brott också. Den här gången dör en kvinna i hjärtinfarkt efter ett bråk. Spåren ­leder till både en kvinnojour och ett bedrägeri kring ett arv. Inga bisarra seriemord här – Leon skriver intelligenta trivseldeckare. Språket är njutbart, blicken på det italienska samhället varm men skarpt kalibrerad med ironisk humor. Brunetti-böckerna håller generellt en god klass och denna är inget undantag.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln