Feministisk superstar

Uppdaterad 2016-09-19 | Publicerad 2016-09-16

Anders Johansson om hyllade Eija Hetekivi Olssons nya roman: Som Alakoski på amfetamin

okuvlig Eija Hetekivi Olsson (född 1973) är uppvuxen i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön.

Det fanns en sällsynt kombination av råhet och precision i Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland (2012). Uppföljaren Miira tar vid där debuten slutade: Miira väntar på intagningsbesked från gymnasiet, kommer in, inleder en relation med en gammal lärare, hoppar av, flyttar ihop, städar trappor i Göteborgsförorten Gårdsten, dricker hemkört ”klimpvin”, flyttar isär, fixar provanställning, flyr landet, alltid på språng, alltid med kniven i ärmen eller byxbenet. Det är som Susanna Alakoski på amfetamin. 

Debutromanens råhet genomsyrar alltså även uppföljaren, men här finns också en språklig uppfinningsrikedom som ibland stör mig. Det blir ofta mer putslustigt än precist. Samtidigt inser jag efterhand att orduppfinnandet (”balleavslitartänderna”, ”trappstegade”, ”bestämmarsidan”, det vill säga den sida av stan som inte är förort) är nödvändigt, eftersom det vuxenspråk Miira möter (”arbetsgivare”, ”låneränta”, ”allmänheten”) antingen förfalskar verkligheten, eller också cementerar de orättvisor som borde rivas upp. På samma sätt tolkar jag bokens diskreta glidningar mellan verklighet och fantasi: som en strategi för att stå ut i den förra.

Men trots den okuvliga energin är detta först av allt en klassisk desillusionsroman om en ung människas kollision med samhällets alla orättvisor – man skulle kunna dra en linje ända tillbaka till Strindberg och Balzac. Skolan, tvåsamheten, arbetslivet, bostadsmarknaden – allt prövas och genomskådas med samma frenesi. Intensitetens baksida är en viss ojämnhet. Som bäst är det när vreden får sjuda på ordens yta; som svagast när miljön är mer främmande (innerstadens borgerlighet eller Mallorcas undre värld).

Huvudpersonen Miira är något av en feministisk superhjälte: hon springer fortast och jobbar hårdast. Hon tar aldrig skit, sviker aldrig och är mest åtrådd. Alla andra är antingen bestämmare eller slibbon eller losers. Det blir både lite schematiskt och väldigt individualistiskt. Och ändå är detta en hjälte som det är lätt att identifiera sig med, ännu lättare, gissar jag, för en skoltrött tonåring. När hon i slutet av boken fyller bara sjutton studsar jag till. Vuxenblivandet går fort när motgångarna är många.

Men till bilden hör också den underskruvade humor som hela tiden lyser upp svärtan: ”Och på bänken stod en tjej som sparkade till en kille och röt raggningsrepliken ’Kom tillbaks, din loser’, efter honom. Han svarade med fuckyoufingret. De var vårkära.”

Först förstår jag inte varför jag associerar till Ulf Lundells Jack, men så inser jag att bägge utspelar sig i friheten mellan barndom och vuxenliv, att livsglädjen är den samma, liksom framtidsdrömmarna, upproriskheten, fyllorna, kåtheten, besvikelserna – det är bara det att Miira tvingas bli så mycket hårdare, våldsammare, vuxnare, klokare snabbare.

Men som dokument från 1980-talets slut är detta också ett vittnesmål om en enklare tid, då det utan vidare gick att få ett förstahandskontrakt på platser som Gårdsten eller Bergsjön, om man stod ut med att den förra hyresgästens ruttnade lik just tvättats bort från parketten.

Hetekivi Olsson fortsätter att vidga den svenska litteraturens rum och tilltal. Det är en välgärning.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.