I huvudet på en kul Kiš
Anneli Jordahl om en ungdomsskimrande metaroman
Publicerad 2017-01-03
Vad roligt att Rámus förlag ger ut författaren Danilo Kiš! Dessutom i en vacker liten volym med konstnären Andreas Poppeliers målning Men man ser skiten med på omslaget.
Nobelpristippade Danilo Kiš (född 1935) dog redan 1989. Han var en av de där författarna vars familjehistoria omfattade Europas blodiga historia.
Vid andra världskrigets slutskede flyttade familjen från Jugoslavien till Ungern för att söka skydd från förföljelsen av judar. Förgäves. Fadern och flera släktingar fördes till Auschwitz, de återvände aldrig.
Sin uppväxt – med särskilt drabbande fadersporträtt – har han berättat om i triptyken Trädgård, aska, Tidiga Sorger och Timglaset. Känd blev han också för novellsamlingen med den storslagna titeln De dödas encyklopedi.
I den nyöversatta debutboken från 1962 finns inget av familjetragedin. Det här är en ungdomsskimrande metaroman om hur Vindskyffet kommer till. Kiš plockar isär författarrollen och bohemlivet och roar sig med byggklossarna. Den är fylld av olika listor, som persongalleri, hemmasnickrade vinetiketter och filosofiska funderingar att undersöka: Pessimism eller optimism, Döden eller självmordet. Den språkdroppar och visar på författarens polyglotta erfarenheter. Den frankofile Kiš dog i Paris 1989. Det sägs att kedjerökandet gjorde sitt, på vissa foton ser han ut som en härjad Keith Richards.
Ingredienserna kan först framstå som svårt slitna. All strävan mynnar ut i broderskap med Jarac Allvetaren och det gemensamma intresset för vin, kvinnor och sång. Det gäller att traditionsenligt erövra idealkvinnan – Eurydike – i verkligheten och i dikten. Får hon ha fräknar?
Ironiskt dissekerar Kiš – intressant nog redan 1962 – en romantisk och patetisk kvinnosyn. Författaren och Jarac Allvetaren (kompisen Igor) föredrar sorgögda ”luggslitna katter” från hamnen. Helst de som inte gnäller över våld och våldtäkter. Helst oskulder som förmår älska männen ”med hela sin själ”.
Gud nåde den kvinna som bryter mot lagen om att förguda mannen, den fåfänge äregirige skaparen, och reducera honom till en ordinär poet. Tänderna ryker. Kiš specialitet är att få det brutala att framstå som ännu råare genom att skildra det avspänt.
Till slut inser författaren att han, trots allt, måste kliva ner från sin ensamma ”stjärna” och leva i jämnhöjd med människorna, ”de med valkar i händerna”. Han fixar en egen krog – hos två desperados – för att inte gå under bland verkliga desperados, de fullt ut ”autentiska”.
Vindskyffet skojar med den i Jugoslavien då förhärskande socialrealismen. Hur problematiskt det är att skildra ”den andre” och göra anspråk på sanningen. Inte förvånande blev mottagandet svalt. Kiš blev stämplad som modernist och kosmopolit.
Trots att jag föredrar bitterljuva bohemskildringar à la Patti Smith, Hemingway och Beppe Wolgers – ljuvliga Mina memoarer – så är Vindskyffet underhållning. Kanske särskilt för läsare som själva skriver.
Danilo Kiš fragmentariska roman visar hur det kan se ut inuti författarens huvud. Vindskyffet påminner alla skrivande att inte glömma leken. Hur lättheten leder rätt.
