På tvärs mot vånda, skrivkramp och ett outsägligt motstånd

Anna Hellgren läser Anneli Jordahls essä om vägen till debuten och författarskapet

avAnna Hellgren

Foto: Kajsa Göransson
Kultursidans litteraturkritiker och skribent Anneli Jordahl ger ut essän ”Orm med två huvuden” (Norstedts).

En gång för länge sen gick jag på skrivarskola i Småland. Precis som Anneli Jordahl skulle det aldrig ha fallit mig in att söka till Biskops-Arnö, denna den främsta bland författardrivhus. Så skört var också mitt (arbetarklass-)självförtroende.

Det jag minns mest från skolan är rådet att göra sig av med alla ”svärmödrar och mostrar” som sitter på ens axlar, det vill säga: den som skriver måste göra det utan hänsyn till andra. Dina ord kommer först, dina människor sen.

Det här är en bok där Anneli Jordahl inte bara besegrar sin skrivkramp, utan också skriver sig ut ur klassunderlägets bojor

Men om man varken kan eller vill vara hänsynslös, vilken författare bli man då?

Detta är kanske den rödaste tråden i Anneli Jordahls essä Orm med två huvuden – kan man vara en bra författare och samtidigt vara omtyckt av de sina?

Frågan får inget uttalat svar, till det är nog Jordahl alltför blygsam: för en god författare är hon ju, trots att hon till slut erkänner att även om hennes mor vore död så skulle rädslan för att såra henne stå i vägen för konsten.

Framför allt är Orm med två huvuden – titeln anspelar på Jordahls delade roller som å ena sidan ömhudad författare, å den andra kritiker med makt att avgöra en författarkollegas öde – en essä om skrivkramp, en kompromiss med förläggaren när arbetet efter senaste romanen Hundarna i Lafayette park helt går i stå.

Hur hon än kämpar når hon inte ner till de sårbara lager av sitt undermedvetna som tarvas för att gjuta liv i en romanidé. Jordahl kategoriserar sig själv som en författare som skriver ”av vånda och ett outsägligt motstånd”, ur ett inre tvång på tvärs med förnuftet.

Således blir inte heller essäskrivandet enkelt, även om texten flödar fram på sedvanligt precis prosa. Jordahl är full av tvivel, ska hon som redan förebrår sig för att hon inte mäktade med att avsluta en roman förrän fyllda 49 redan krokna? Ska hon inte hinna skriva in sig i historien innan det är försent?

På jakt efter en form som kanske bär tar Jordahl och texten generösa omvägar kring uppväxtens skånska landsbygd där författardrömmen mejslas fram i oäktingen (både mamma och styvfar heter Svensson, inte barnet Anneli). Där hon får en bokstavlig nyckel till biblioteket och en första smak på över- och underlägenas såriga svårigheter när hon upptäcker sitt eget förakt gentemot småbrukarbarnens inlärningssvårigheter – samtidigt som hon som inflyttad ”upplänning” knappast står högt i kurs.

Hos den vuxna författaren skymtar såriga separationer och skilsmässor, ensamhet och politisk vrede över än en gång djupnande klassklyftor – varje personlig pusselbit nog intressant att bära en hel bok.

Här finns också en del påståenden som Orm med två huvuden hade mått bättre utan, som att de flesta av landets litteraturkritiker skulle vara uppväxta med hushållerskor och barnflickor, och jag hade gärna sett (de korrekta) iakttagelserna om hur den skrivande medelklassen inte står ut med fler än få arbetarskildringar i taget backas upp av fler konkreta exempel än Selma Lagerlöf.

Vid något tillfälle kommer jag på mig själv med att sakna glöden från Klass – är du fin nog, raseriet som vilade mellan raderna – men det är en längtan som säger mer om mina egna begär än om Jordahls eventuella tillkortakommanden.

För det här är en bok där Anneli Jordahl inte bara besegrar sin skrivkramp, utan också skriver sig ut ur klassunderlägets bojor.

Författaren är äntligen hemma i världen.

Även om mamma fortfarande sitter på axeln.


Not: Anneli Jordahl medarbetar på Aftonbladets kultursidor och därför recenseras hennes bok av Expressens kritiker och kulturredaktör Anna Hellgren.

ARTIKELN HANDLAR OM