Han gjorde julen röd
Uppdaterad 2013-12-23 | Publicerad 2013-12-19
Per Åhlin är tecknargeniet bakom Karl-Bertil Jonssons julafton och Dunderklumpen
Lagom till jul dimper det ner en bok om Per Åhlin. Ni vet han som gjorde Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, filmen om den fräkniga välgöraren som fick sin far att utbrista: "Jag har närt en kommunist vid min barm!".
Allt är förstås inte bara glögg och immande glasögon i Per Åhlin – Bildmakare & animatör (Karneval förlag), trots att omslaget pryds av Karl-Bertils fryntliga nuna.
Tidskriften Filmrutans Elisabeth Lysander har gjort en enastående genomgång av Åhlins långa och brokiga karriär, som illustratör, omslagsmakare, scenograf, reklamare och inte minst animatör. Resultatet är en diger soffbordsbok, och det första större arbetet över huvudtaget om denna centrala person inom svensk filmkonst, född 1931 och ”utan tvekan en värdig medtävlare till Walt Disney”, som Hasse Alfredson skriver i förordet.
Lysander börjar från början och river genast av en av bokens flera höjdpunkter – skildringen av Åhlins uppväxt i det lilla samhället Åby utanför Växjö i slutet av trettiotalet. Redan i ett par teckningar från folkskolan tycker man sig ana fröet till den jugend-frodiga stil som senare ska bli Åhlins signum. ”Mor bakar” heter en av bilderna, ett motiv som Åhlin för övrigt gärna återkommer till, som i filmen I huvudet på en gammal gubbe (1968).
Åhlins första kontakt med filmmediet beskrivs som en närmast magisk upplevelse, och det är lätt att dra paralleller till den fjorton år äldre Ingmar Bergmans skildring i Laterna Magica.
”Jag hade en projektor hemma i köket”, berättar Åhlin för Lysander. ”Där vevade jag fram filmer som man kunde köpa på Clas Ohlson på den tiden. När något var intressant stannade jag projektorn, att nitratfilm var farligt visste jag inte. Den kunde ha exploderat i mitt ansikte! Jag minns doften av filmen när man öppnat en ask, det var något speciellt.”
När han tröttnat på filmerna vaskade han av emulsionen i badkaret och ritade in egna gubbar i filmrutorna i stället, något som måste betraktas som en svensk pionjärinsats inom den animerade filmen. Detta mer än ett decennium innan kanadensaren Norman McLaren började använda samma kameralösa teknik i sina experimentella kortfilmer.
Redan som purung fann Åhlin alltså sin konstnärliga motor, i samkvämet mellan tecknandet och den sjunde konsten, filmen. Ännu i dag tycks drivkraften vara densamma. ”Jag har gett mig fan på att filmen ska se tecknad ut”, berättar han apropå det mer än tjugoåriga arbetet med den animerade långfilmen Hoffmanns ögon, baserad på E.T.A. Hoffmanns skräckromantiska berättelse Sandmannen. Ett projekt som dock fått vila på sistone, till förmån för arbetet med Emil och Ida i Lönneberga som har biopremiär nu på juldagen.
Det dröjde förstås ganska länge innan Åhlin blev animatör på riktigt.
Först 1963 skedde den officiella debuten, med en tecknat inslag i underhållningsprogrammet Cabaret Camera, producerat av Malmö-tv. Några år senare startade Åhlin sin egen animationsstudio, PennFilm-studio, och samarbetet med AB Svenska ord inleddes, ett samarbete som bland annat resulterade i de häpnadsväckande kulisserna i Picassos äventyr (1978).
Vid sidan av filmen har Åhlin ständigt arbetat som illustratör, åt bland annat Sydsvenskan och Femina, och som omslagsformgivare. Mest spridda är förmodligen hans omslag till Wahlström & Widstrands pocketserie från sextiotalet med översatt skönlitteratur, med titlar som Franz Kafkas Slottet och Henry Millers Kräftans vändkrets.
Det var också bokformgivningen som sammanförde Åhlin och Tage Danielsson. 1964 fick Åhlin uppdraget att göra omslaget till Danielssons Sagor för barn över 18 år, och det blev upptakten till ett drygt tjugoårigt samarbete som innebar att Åhlin illustrerade och gjorde omslagen till i stort sett samtliga av Danielssons böcker. I Samlade dikter 1967–1967, vars omslag parafraserade Bonniers serie Vår tids lyrik, fick tecknaren till och med en egen vers: ”För dagen är det driftstopp i mitt snilles diktmaskin. / I stället visas här en bild på den av Per Åhlin.”
Ett av de främsta exemplen på personkemin mellan de båda är förstås Åhlins animerade version av Danielssons Sagan om Karl-Bertil-Jonssons julafton, sänd för första gången julen 1975. En saga vars motiv författaren lånat av Hjalmar Gullbergs vistext Den tänkande lantbrevbäraren, för övrigt, och som också infördes i senare upplagor av Sagor för barn över 18 år.
TV2:s beställning av filmen kom mycket lägligt för Åhlin, berättar Lysander. Efter kraftansträngningen med att färdigställa Dunderklumpen (1974) var det ett lagom projekt, och inte minst gällde det att sysselsätta den lilla kvalificerade grupp av tecknare och färgläggare som Åhlin samlat omkring sig.
Produktionstiden var dock i kortaste laget, och för att rationalisera arbetet lät man fotografen Pelle Svensson bygga modeller av de byggnader och interiörer som var tänkta att förekomma i filmen. Dessa avfotograferades, och sedan användes bilderna som bakgrunder till pappa Tyko och de andra animerade figurerna. Ett nytt och originellt grepp som också mycket bidrog till den djupverkan och säregna stämning som präglar filmens scenerier.
Allt höll på att gå åt pipsvängen ändå, berättar Lysander. En ny sorts tuschpenna visade sig kladda för mycket, och många av plastarkens linjer var plötsligt som bortblåsta. ”Det är därför som filmen har en del tekniska brister”, menar Åhlin. ”Men det är nog bara jag som ser dem.”
När Arne Domnérus saxofonslinga nu tonar in i rutan för 38:e gången, i morgon klockan 19.00 i SVT1, så är det över en gatubild som framstår som betydligt mer aktuell i dag än när filmen gjordes. Tiggare var knappast ett vanligt inslag i Sverige 1975, och sedan dess har inkomstklyftorna vidgats till den grad att den diffusa och anakronistiskt anfäktade forntid där filmen utspelar sig tycks ligga helt nära. Ironin som låter sig spåras i Tage Danielssons östgötska intonation klingar inte längre lika milt:
”Det var en jul för länge sedan, då man ännu kunde se fattiga människor gå omkring på gatorna. På den tiden var det ingen skam att vara fattig, så trashankar och avsigkomna stackare behövde inte hålla sig borta ur folks åsyn utan strövade fritt omkring.”
