Outsidern som lyfte förlagsbranschen
Det massiva verket om Cavefors en njutning att läsa, skriver Magnus Ringgren
Publicerad 2018-08-10
Med underbar envishet och kompetens odlas bokhistorien, en undanskymd litteraturvetenskaplig disciplin, i tidskriften Biblis. Det var där jag första gången stötte på Ragni Svenssons projekt kring Cavefors förlag. Nu kommer hennes avhandling, och det är en ren njutning för en gammal boknörd att dyka ner i hennes tabeller och diagram. Nostalgin blossar upp inför de många bilderna av bokomslagen.
Bo Cavefors förlag fanns mellan 1959 och 1982 och var legendariskt redan under sin livstid. Här introducerades idéer och författarskap som haft ett jättelikt inflytande ända fram till i dag – Roland Barthes och Walter Benjamin är två exempel. Tredje världen tog eftertrycklig plats på svensk bokmarknad i serien ”Afrika berättar”. Terroristerna kom till tals genom RAF och Ulrike Meinhof. Fascisterna likaså genom Per Engdahl och Ernst Jünger (och jag kommer att få smisk för att jag nämner honom i detta sammanhang). Och en massa konstiga marxismer förstås, de hörde till tiden.
Inte så mycket poesi. Men Ezra Pound! Inte så mycket dramatik. Men Peter Weiss alla epokgörande pjäser!
Böckernas formgivning var exceptionell och nydanande särskilt i kvalitetspocketserien BOC. Ofta var det förläggaren själv som gjorde jobbet, receptiv amatör med blick för kontinentens bokkonst. Formen var stram och typografisk i enkla färger. Men de syntes.
Förläggaren omvandlar en text till materiellt ting, till en vara för marknaden. I mytbildningen kring Bo Cavefors förekom sällan bilden av förläggaren som affärsman. Vanligare var ett par andra förläggarroller – aristokraten och outsidern.
Gentlemannen befinner sig på marknaden men förringar eller förnekar sina kommersiella kopplingar. Han ger ut det kulturellt nödvändiga som råkar sammanfalla med hans egna faiblesser. Outsidern ser sig som oppositionell, som förmedlare av det icke accepterade eller nydanande.
Till dessa båda roller knyts ett kvalitetsbegrepp som innehåller exklusivitet, personligt val och engagemang. Man måste nog säga att Cavefors förlag i Sverige blivit inbegreppet av denna kvalitet även om – det kan alla läsare av de konkreta böckerna intyga – allt inte var perfekt redigerat, korrläst eller översatt. Reporna ingick i konstverket och förlagsprofilen. Avantgardet tillåts vara lite slarvigt.
Förläggaren som avantgardist passade väl in i de radikala 60- och 70-talen. Vänstern fick en intellektuell plattform vid sidan om de propagandistiska förlag som drevs av de olika sekterna. Den tidens marxister var inte särskilt intresserade av kvalificerad konst eller kulturella mothugg, men Bo Cavefors kunde inte låta bli att retas genom att till exempel ge ut Ezra Pound.
En av förlagets flitigare medarbetare var bibliotekarien och lärdomsgiganten Harry Järv. Kring hans tidskrift Radix utspelade sig en av tablåerna vid förlagets dödsbädd. Konfrontationen mellan Cavefors och Järv blev lika blodig som magnifik. Järv var också påtänkt som redaktör för den nya utgåvan av Strindbergs samlade skrifter som Cavefors fått i uppdrag av Kulturrådet att ge ut.
Men förläggaren var en dålig affärsman samtidigt som han var en mästare på att förvalta kulturellt kapital. Det blev likvidation, konkurs och domstolsförhandlingar. Och en av de märkligaste bokreorna i svensk historia. Jag ser fortfarande spåren av den i mina hyllor.
Ragni Svenssons avhandling är massiv och magnifik på alla upptänkliga sätt. Den ser dessutom ut precis som en -Cavefors-bok vilket är högsta beröm. Den visar att förlagen kan vara minst lika viktiga för ”kulturklimatet” som kultursidorna. Den lyfter fram en epok som vi fortfarande lever i efterdyningarna av.
Ur den stora kraschen 1982 har vi sett andra förlag uppstå som arbetat på liknande sätt. Jag tänker framför allt på Brutus Östling och hans Symposion. Dagens smala och kvalificerade småförlag är direkta arvtagare till Bo Cavefors förlag.
