Logonauten checkar ut

Publicerad 2016-11-01

Magnus Ringgren läser en sista hälsning från en lycklig författare

Författaren Lars Gustafsson gick bort i våras, 79 år gammal.

POESI. Den försäljare som berömmer en dators design talar mot bättre vetande. Vad är en dator mot en skrivmaskin i fysisk och detaljrik närvaro, i synlig ändamålsenlighet och hörbar intellektuell aktivitet? Knattret kännetecknade en tid då man ”ännu kunde höra människor tänka”.

Så skriver Lars Gustafsson i Etyder för en gammal skrivmaskin, det som blev hans sista diktsamling. På omslaget ser man hans egen apparat med dess sällsamma tangentbord – eller såg det verkligen ut så där en gång i världen? Man glömmer alla tangentbord som man med sådan möda lärde sig; det man minns bäst är knattret. Och att fingrarna fick arbeta hårt tillsammans med tanken.

Gammal teknologi fascinerade herr Gustafsson ända sedan barndomen. Kanske kommer han att kallas för steampunkens fader så småningom. Han älskade ”computers” men lät dem arbeta tillsammans med mycket äldre verktyg.

Logonauten har alltså gått i land för gott. Lars Gustafsson gick bort i våras. Han har slutat sin fantastiska resa bland orden. Visst har denna sista samling en lätt doft av efterskörd, sådant som en författare samlat på sig längs vägen mot ålderdomen men inte låtit gå i tryck. Men ändå är dessa fragment och småstycken väl värda att läsa. De lägger inget till bilden av författarskapet, men de ger nya skiftningar åt gamla motiv.

Jag tror att den där nyfikne språkresenären som han kallade för ”logonauten” dök upp första gången i Elden och döttrarna, samlingen från 2012. Där strök logonauten med handen över en uråldrig meteorit på Riksmuseet som liknade en mänsklig hjärna. (Samma rymdsten finns med i Ulf Erikssons senaste roman.) Han inventerade triviala kunskaper som att olivolja är ett utmärkt rostborttagningsmedel eller att personer med stört fadersförhållande blir tjatiga.

Man får med ganska mycket av Lars Gustafssons poetiska hållning till världen om man tar fasta på hans förundran – oftast lycklig – inför allt som finns, allt som tycks finnas. Och allt som inte finns, till exempel mellanrummen mellan skrivna ord – nog så viktiga för en logonaut. Blanksteget har inget värde, alltså är det ovärderligt. Tankspriddhetens universum expanderar och lämnar utrymme för en allt innebördsdigrare tystnad.

Frånvaron är ett tema som herr Gustafsson ofta återkom till. Vad eller vem befolkar våra rum när vi inte är hemma? Kanske utspelar sig där en tung roman på tusen sidor som aldrig orkade bli skriven. Man föreställer sig ofta att en gammal människas värld glesnar, blir genomsläpplig, fylls av mer frånvaro än närvaro. Den världen har herr Gustafsson beskrivit förr, men här är den tydligare och vackrare än någonsin.

Friheten och lyckan var Lars Gustafssons stora ämnen, men han hade en hälsosam skepsis mot visdomen. Inte mot kunskap eller insikt men mot den övergripande visionen som vill krama samman världen till stillhet och överblick.

I en stark dikt talar han om hur den djupa grundtonen eller orgelpunkten i våra liv kanske inte, som vi ofta tror, är ångest utan lycka: ”samhörighet med varje sträng som vibrerar”. Men om man försöker förvandla denna insikt till visdom – då försvinner den. Kanske var lyckan för herr Gustafsson en förmåga att bli vän med ångesten och frånvaron.

En sista hälsning alltså från en lycklig och rastlös och förströdd författare som jag tyckte mycket om. Vi var oense i mycket, men jag håller honom i ljust och tacksamt minne bevarad som det stod i dödsannonserna för längesen. Vi får så gott vi kan försöka bli vänner med hans frånvaro. Det är så en litterär klassiker blir till.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.