Hirdman blottar skärmlivets mekanismer

Cecilia Djurberg om Anja Hirdmans ”Känslofyllda rum”

Publicerad 2018-03-01

Skärmlivet har sin charm och påverkar oss på en massa sätt. Inte bara informativt, utan också vad vi känner och hur vi tänker.
I en samtid där vi umgås allt mer med – och med varandra via – våra skärmar, är det intressant att läsa medieforskaren Anja Hirdmans nya bok Känslofyllda rum. Den mediala socialiteten – att titta och beröras. Med sakliga resonemang som är förankrade i forskning bidrar Hirdman till att skapa förståelse för mekanismer som ligger bakom hur vi umgås med medier och vad som egentligen händer med oss framför skärmarna.

För i mediernas ständigt pågående kamp om vår uppmärksamhet är förmågan att beröra och väcka känslor avgörande – vårt känslokapital är hårdvaluta. Hirdman pratar, som titeln avslöjar, om medier som ”miljöer där vi tar del av varandras känslor och erfarenheter och där vi själva känner och reagerar”.

Att verkliga känslor kan framkallas av helt fiktiva skeenden har vi känt till länge, men våra hjärnor skiljer på hur de tar in information. Det skrivna ordet premierar tankar som tar fasta på orsak, resonemang och fördröjd belöning, medan rörlig bild tenderar att på ett mer omedelbart sätt fånga vår uppmärksamhet, enklare erbjuder en imaginär verklighetsliknande förflyttning mellan platser, och har lättare för att snabbt väcka känslor. Detta, förklarar Hirdman, eftersom ögat söker efter kroppar med budskap som triggar hjärnans spegelneuroner och skapar igenkänning.

Möjligheten att titta på människor utan att bli sedd tillbaka öppnar också för ofiltrerade känsloreaktioner. Det är lättare att gråta ensam i soffan framför en film, eller förfasas och häva ur sig åsikter om människor på en skärm, eftersom man vet att de inte ser en eller hör vad man säger. Problem som hat och konflikter på nätet kan delvis förklaras med att vi uppför oss annorlunda när vi inte möts ansikte mot ansikte med dem vi kommunicerar med. Snabbheten i nya medier och dess förmåga att förföra oss med feedbackloopar som premierar att dela med sig av snabba känsloreaktioner, är en annan bidragande orsak. Likaså människans önskan att tillhöra en grupp.

Reklam, medieproducenter, socialamedieplattformar och nya marknadsföringsfenomen som influencers slår alla mynt av dessa mekanismer så att vi i våra mediala känslorum, på rätt godtyckliga grunder, kan tillåta oss att beundra eller förakta människor vi aldrig träffat. Hirdman tar tv-programmet Lyxfällan som exempel på när skam används som underhållning och hur vi kan luras in ett vi-och-dom-tänkande via känslan av att vara lite bättre än andra.

En jobbig känsla infinner sig av att vi skulle behövt ha bättre koll på allt detta innan artificiell intelligens ytterligare krånglar till gränsen mellan fiktion och verklighet.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.