Osviklig känsla för trams

Jenny Högström om Nanna Johanssons nya album

Publicerad 2019-05-28

Teckning ur ”Jag kommer med stryk” av Nanna Johansson.

Ända sedan Nanna ­Johansson kallade en fjäril för ”luder” har hon haft en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Ingen­ting är för grovt, för konstigt, för gulligt, för äckligt, idiotiskt eller deprimerande för att hon ska slå mynt av det i sina serier. Eller jo okej, hennes serier har hela tiden haft ett småaggressivt normkritiskt perspektiv som nog aldrig kan kallas högervridet.

Det små­aggressiva är i ­mina ögon det riktigt roliga – herregud vem gillar inte en koleriker? – och här ligger liksom hela tiden ett fullskaligt rättshaveristiskt utbrott och lurar bakom knuten.


Att smockan hänger i luften, precis som med Nina Hemmingssons hotfulla kvinnofigurer, hör man för övrigt redan i titeln på nya albumet: Jag kommer med stryk. Samtidigt är det med visst obehag jag använder ordet normkritiskt. Troligen för att detta rent generellt oftare framträder i skepnad av en indignerad moralistisk uppläxning än som ren och skär humor.

Jag tycker det blir tydligt också hos ­Johansson. De mer ­resonerande och argumenterade serierna funkar sådär, medan enskilda teckningar och vinjetter, där Johansson tar ett befintligt fenomen (exempelvis just ”normen” eller någon annan riktigt klyschig grej), vrider det några varv och visar upp det i all sin löjlighet, funkar direkt. Ju kortare desto bättre.

Nanna Johansson.

Ett exempel: en motbjudande person håller fram ett ännu mer motbjudande barn med pratbubblan: ”Får inte detta din biologiska klocka att börja ticka?” Roligt! När hon där­emot i en serie om tråkighet ska demontera nutida självspäknings­ideal som träning, sortering och städning missar hon på något sätt målet.

Att Johansson i samma serie slår ett slag för att ha lite mer kul över lag kan jag förstås inte opponera mig mot – men det blev ingen jättekul serie.


En grej som dock är jätte­jättekul är när ­Nanna Johansson tar oss med på ”finrestaurang” och personalens inspirerade matpresentation snabbt ­urartar till något slags helflippad flow of consciousness, med ”ett lapptäcke av smårätter”, ”zucchini som masserats med en lotion av granatäppelvinäger”, ”morkulleägg i turbaner av gäddrom”, och där det finns ett klostervin ”med tydliga nyanser av havtorn, senmedeltid och trillingfödslar”.

Just matpresentationsgenren är ju oerhört tacksam att driva med, men det krävs ett sjukt geni som Nanna Johans­son för att ta driften till dessa höjder, och det är minst i paritet med Pontus Lundkvists odödliga parodi ”Vindsvåning har blivit ett sätt att leva”.


Och så där fortsätter det. Här finns en ”cute” feminin version av H P Lovecrafts Chthulu kallad ”Cfrulu” med ­rosa rosett och allt. Här finns de urfåniga inne- och utelistorna, en träffsäker karta över ”Landet depression” med ”en strand man ­inte förmår uppskatta”, en ”brygga som känns fel” och så vidare. En överdrivet detaljerad och ganska äcklig kärleksdikt sätter obevekligt fingret på kärleken som vanföreställning. Och ändå. Så fint liksom.

Med osviklig känsla för trams och några ­feta lass svart humor drar Nanna Johansson en lans för alla skeva, överkänsliga och motbjudande existenser där ute. Det är bara att tacka och ta emot.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.