Smirnoffs cocktail är stark, hemsk och rolig

Pia Bergström läser uppföljaren till succédebuten

Foto: JOHAN GUNSÉUS
Karin Smirnoff (f 1965) följer nu upp debuten ”Jag for ner till bror” med ”Vi for upp med mor”.

avPia Bergström

BOKRECENSIONER

Något svartare är den nog, Karin Smirnoffs uppföljare till den kaxigt stenhårda glesbygdsromanen Jag for ner till bror som nästan knep Augustpriset 2018. Men språkligt är den lika egensinnig, korthuggen, tvär och komprimerad med samma tveklöst västerbottniska klang.

Vi for upp med mor tar vid där den förra slutade, i den fiktiva byn Smalånger i Västerbottens inland.

Romanens lakoniska berättare, hemtjänstvikarien och övergreppsöverlevaren Jana, som i förra romanen återvände till fädernesgården för att rädda sin skörare tvillingbror från att supa ihjäl sig, sitter nu med denne tillnyktrade Bror vid moderns säng på hemmet och lyssnar på de sista andetagen.

Snart är syskonen på väg med kistan till moderns barndomsby Kukkojärvi uppe i Norrbotten. Där har hon sedan länge bokat egen gravplats. Och där väntar de nio syskonen och ett stort antal kusiner på sina förlorade släktingar.


Om Jag for ner till bror grävde upp den onde sadistiske fadern och vad han gjorde med sin familj så försöker Vi for upp med mor förstå den fega, uppgivna, blundande modern.

Jana möter moderns barndomsmiljö, den gammellaestadianska sekt som kallas ”Gemenskapen”, där nästan hela släkten är medlemmar. De lever i en gammaltestamentlig ordning där männen yrkesarbetar och bestämmer och kvinnorna föder barn efter barn och sköter hemmet och håller käft. Allt bjäfs i den moderna kulturen som tv, böcker, konst och dans, är syndigt och förbjudet.

Bror sveps med i den extatiska gemenskapsvärmen där spritsuget inte känns lika starkt, men Jana finner hyckleriet och maktmanipulationerna motbjudande. Samtidigt vänslas hon med den enda vettiga kusinen, avhopparen Jussi, en omtänksam, sexig och djurvänlig snickare som dessutom läser både Ann Jäderlunds poesi och Lars Norén.


Smirnoffs cocktail av mörka, trassliga livsöden, feministisk action, drastiskt bygdemål och norrsken på det är stark och hemsk och rolig. Men det händer något med den sträva, genomskådande Jana här som gör mig lite, ja besviken.

Jag tror Smirnoff vill visa hur en överlevare och Jeanne d’Arc-stridis som Jana, som kan skjuta en anfallande björn utan att blinka, styra hundsläde med italienska turister i snöstorm, förlösa barn på en iskall toa, byta gumblöjor med värdighet och ge varje översittare en match, kanske ändå inte klarar ömsint kärlek, när den äntligen erbjuds. Den riskerar ju att bli beroende, förpliktelser.

Janas oro och flyktimpulser tycks aldrig stillna. Hon verkar inte utvecklas, far bara vidare, in i den ena dramatiska scenen, jakten och striden efter den andra.

Är hon en tragisk kvinna som fastnat i ”manlig” hårdhet? Är det för att modern aldrig förmådde älska monstermakens barn, utan fastnade i längtan efter sitt skamliga första, bortlämnade? Någon sorts förlösning fattas här. Kanske kommer den i del tre?

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner