Under Rosas täcke

Håkan Blomqvist om Nina Björks porträtt av en aktuell socialistisk ikon

RECENSION. ”Omutlig revolutionär beslutsamhet och oändlig mjuk humanism – endast det är socialismens livsluft. En värld måste störtas, men varje tår som rinner då den kunde ha besparats är en anklagelse; och en människa som skyndar sig för att utföra en viktig handling men som på sin väg vårdslöst trampar på den minsta mask begår ett brott.”

Rosa Luxemburgs ord i slutskedet av första världskriget när revolutionen närmade sig i tyska kejsardömet handlar om det som så ofta är oöverbryggbart, om det nödvändiga kontra det mänskliga. Och det är rakt in i den motsättningen Nina Björk tar oss med i sin omtumlande dialog med den polskjudiska socialisten och internationalisten som kring förra sekelskiftet var den tyska – och internationella – socialdemokratins stjärnskott, för att sjaskigt mördas på forna partikollegors uppdrag när ordning skulle återupprättas i Berlin 1919.

Men har den erfarenheten, liksom Rosa Luxemburgs idéer och personliga liv något att säga oss i dag, ett sekel senare?

I dessa den kapitalistiska klimat- och flyktingkatastrofens yttersta dagar behöver Nina Björk inte ens svara utan bara göra Rosa Luxemburg ”lite mindre död” genom att koppla upp henne mot nuet. Och det blir en brutal konfrontation där Nina Björk i förbifarten dödar ”Röda Rosa” som räddningsplanka för en vänster som fegat ur efter den sovjetiska katastrofen och sett Luxemburg som halvliberal brasklapp.

Men Rosa Luxemburg var, understryker Björk, en hårdför revolutionär och analytisk marxist som avsåg att genom socialistisk revolution störta kapitalismen för en samhällsordning under arbetarklassens ledning.

I rena chocköppningen tar skildringen med oss in i den marxistiska idévärld som var hennes, med principerna för kapitalismens funktionssätt; mervärde och profit, bruks- och bytesvärde, kapitalackumulation, erövring av marknader, imperialistisk expansion och kriser… SSU och Ung Vänster, behöver ni en pedagogisk grundcirkel i marxism skriven så att en människa kan begripa, här är den!

Kapitalismen är ingen norm, den är praktik, den är ingen ideologi utan ett produktionssätt. Tankar, identiteter, övertygelser, känslor och medvetanden är i det sammanhanget sekundära, förklarar Rosa Luxemburg genom Nina Björks polemik mot normkritisk feminism och identitetsinriktad vänster.

Klass, inte kön, utgör en nödvändig bas för det kapitalistiska produktionssättet. Detta kräver två huvudklasser av människor för att existera, de som äger produktionsmedel och de som inte gör det. Den uppdelningen handlar inte om värderingar, även om kapitalismen likt Cajsa Warg tager vad man haver för att splittra och rangordna lönearbetet. Den utgör kapitalismens själva materiella förutsättning.

En vänster som sätter antidiskriminering i fokus riskerar att missa det, menar Björk. Arbetarklassen kan inte klaga hos diskrimineringsombudsmannen över att tvingas acceptera ägarklassens villkor. För arbetarna på Felix som förlorar arbete, utkomst och existensmöjligheter när kapitalisterna flyttar företaget gäller ingen av ”diskrimineringsgrunderna”. Den kapitalistiska ordningen bygger tvärtom på just den typen av maktlöshet och exploatering.

Att förvandla havet av kapitalistisk bitterhet till socialistisk sockerdricka genom några flaskor socialreformatorisk lemonad blir i bästa fall smaklöst, refererar Nina Björk Rosa Luxemburg från den så kallade revisioniststriden med Eduard Bernstein i början av 1900-talet.

Bernstein ville reformera bort kapitalismen utan revolution, ett lika hopplöst projekt då som i dag, menar Björk i polemik med socialdemokrater som likt Göran Greider förespråkar reformismens återkomst med offentliga sektorn som socialistiskt embryo. Men embryot aborterades – eller kanske adopterades av den vinstdrivna sektorn. Och den offentliga sektorn var en ö beroende av det kapitalistiska havet.

Inte så att reformer vore obehövliga, tvärtom, underströk Luxemburg, men kampen för dessa stöter ovillkorligen emot den kapitalistiska logikens gränser och då måste den striden tas.

Trots ett sekels gång visar Björk med färska exempel hur Luxemburgs analys av kapitalismens logik gäller och rentav förstärkts när hela planeten erövrats för marknaden och den krockkudde av välfärdsreformer som en gång vanns rullas tillbaka.

Det är inte genom attitydförändring utan när lönearbetets underlydande massor vägrar, som allt kan förändras. Om handen slutar göra det handen ska – vad händer då? Då står världen stilla. Då upphör kapitalismen att göras. ”Är det inte här allting egentligen börjar”, skriver Björk, ”de skulle inte klara sig utan oss.”

Genom sina erfarenheter av den första ryska revolutionen 1905 med historiens dittills största generalstrejk, kom Rosa Luxemburg att söka svaret i ”massan” och massornas egen handling.

I kritik mot både den egna socialdemokratiska rörelsen och ryska bolsjevismen vände hon sig mot tanken om de valda representanternas eller avantgardets roll som ledare för en disciplinerad medlemskår som agerade på kommando. Det var i stället, menade hon, i de breda arbetarmassornas demokratiska självaktivitet underifrån lösningen låg. Den andra vägen innebar ofrånkomligen byråkratiskt förmynderi eller elitdiktatur.

I den tyska revolution som i november 1918 störtade kejsardömet såg Rosa Luxemburg sitt perspektiv bekräftas – och vederläggas. Massorna av soldater och arbetare erövrade gatorna och tog makten genom självorganiserade arbetarråd, för att krossas när de organiserade krafterna, den gamla socialdemokratin tillsammans med lojala militärförband, återupprättade ordningen och gjorde slut även på Rosa Luxemburg och hennes kamrater.

Björk delar Luxemburgs hopp om lösningen underifrån. Spartakusförbundet, de revolutionära tyska socialdemokrater som med Rosa Luxemburg i spetsen bröt med sitt socialdemokratiska parti, såg sig inte som ”avantgarde” utan de skulle ”gå sist” tillsammans med alla dem som under den revolutionära stormtiden lärde sig i handling. ”Människan lär i samma stund som hon handlar”, var mottot.

Men, medger Björk, det som är har tyvärr alltid ett försprång gentemot det som icke är – och både spartakisterna och revolutionen förlorade. Det gick inte att undvika tårar eller att vårdslöst trampa på minsta mask.

Och det var inte heller möjligt att undvara behovet av organisation.

Avgränsningen från såväl socialdemokratins som Lenins partimodeller dolde behovet att sammansluta till stark organisation just dem som försvarade arbetardemokratin underifrån. För när, som Luxemburg skrev, ”bourgeoisins hjärta blir träffat – och dess hjärta klappar i kassaskåpen – kommer de att kämpa på liv och död för att bevara sitt herravälde.”

Då räcker inte oerfaren spontanitet eller att bara lära sig i handlingens ögonblick. Hur ofta ska det behöva bekräftas, som nu senast under den arabiska våren?

Nina Björks själva titelrubrik, Drömmen om det röda, tycks stå i rak motsats till Rosa Luxemburgs marxistiska analys av högst materiella förhållanden gentemot de tidigare utopisternas drömmar om evig rättvisa. Ändå är det till en drömrikare tid och revolutionären som ”drömde om jämlikhet”, Nina Björk vill ta oss för att konfrontera samhällsanalysen, politiken och kampen – med själva livet.

Frågorna hon självutlämnande diskuterar med oss spänner från revolutionens möjligheter till den romantiska kärleken, skalbaggar och sidenklänningar. Dessutom i en litterär stil som inte står Rosa Luxemburgs efter när hon ville bryta med de fyrkantiga schablonerna och det ”färg- och klanglösa surrande”, som präglade retoriken i socialistpressen.

Hur ska en människa leva? Som en örn högt över allt eller en pickande duva på marken av vardagsbestyr, frågar oss Nina Björk inför Rosa Luxemburgs slitning mellan den politiska världens uppgifter och det personliga ansvaret för människor i sin närhet och rent av sitt eget liv.

Och vad ska vi göra med Rosa Luxemburgs längtan, ställer hon frågan i en diskussion om feministisk kärleksteori – som i grunden rör den om att vara människa.

Håkan Blomqvist

Historiker vid Södertörns högskola