Utmanande blues från förorten

I Andrzej Tichýs ”Renheten” vittnar de brutna, hopplösa och halvgalna

avPia Bergström

Publicerad:
Foto: Carla Orrego Veliz
Andrzej Tichý (född 1978) fick Aftonbladets litteraturpris 2013.

I Andrzej Tichýs förra roman Eländet (2016) gav han röst åt uppväxtens ”förlorade bröder” i en invandrartät förort i Malmö. Här talade ett ”jag”, ett uppgivet men ändå sammanbindande solidariskt vittne.

I Tichýs nya, Renheten, har han gått ett steg längre. Här finns inget jag längre. De olika rösterna får stå för sig själva och har satts ihop i ett närapå löpande ”muntligt” flöde, en kör av anekdoter, berättelser, malande minnen.

Här finns nakna vittnesmål om livsbesvikelse, hetsig klagande rimlös rap, postmoderna fattigmanslegender, fyllevisdomar och psykotiska utbrott ordnade i kapitel som skapar pauser mer än tematisk ordning. Jag famlar efter begreppet ”kollektivroman”, men lägger undan det. Obsolet.

En del av ”kören” är såna där historier som berättas ute på balkongen, på gatan utanför baren, med rökarna. För att underhålla eller imponera. Historier om djärva ungdomsbrott som nästan lyckades, om urfattiga barndomar, våld och hot och mammas skämmiga kontainerrotande som i efterhand nästan är komiskt. 

Det är virtuost skrivet och ”avlyssnat”. Som om författaren satt på mobilens inspelningsknapp i fickan när bekanta och kompisars kompisar från barndomens gårdar berättar om våldsamma pappor som försvann, om livsfarliga lekar, livsfarliga slagsmål, om en succéartad blå plastpool uppe på taket på ett höghus, om hur krig och krigsskador verkar i familjer. Snack och historier som i alla fall för stunden verkar kunna svetsa ihop ett upplöst, trasigt oss och vi.

Ibland är det snarare ett gemensamt hatpratande, ett hatande som ändå kan hålla en uppe, hävda ett potent, motståndskraftigt jag, trots eländet, trots att psyket skevar och skenar genom verklighetsgränser.

”Renheten” är en stark och litterärt utmanande bok, känslointensiv, rörig och oupphörligt fascinerande, poetisk och ömsint, till och med på sitt svarta sätt humoristisk, trots all hårdhet, djup förtvivlan, blod och skit. Titeln Renheten syftar förresten inte på fascismens urdröm utan på målet för olika påhuggstädares och självmordssanerares ansträngningar.

Kanske kan man säga att Tichý skapar ett slags invandrar-lore. Som väl också den populära gangsta-rapen gör, utan andra likheter. Tichýs litterära språk och fragmenterade form är definitivt ”svårare”. Men det där hävdandet och hatandet, klagandet och skrytandet nerifrån är väl gemensamt, tror jag, fast jag bara lyssnat sporadiskt till gangstarap. 

Det som skiljer är att Tichý också, eller mest, skildrar misslyckandet. Här vittnar de brutna, hopplösa, halvgalna bröderna och systrarna. Och en och annan vad var det jag sa-pappa, kanske är det hans egen. 

Från fängelset, från mammas gamla nerrökta lägenhet, från hispan. På så sätt är nog Tichý mer blues.

Bluesen har överlevt länge med sina hopplösa upprepningar, hopplösa sanningar, sega och seniga som rötter. Vad bör göras-frågan befattar den sig inte med. Som en av Tichýs gamla bluesbröder vars namn till och med författaren glömt bort uttrycker det: ”Ty de rika kommer att förbli rika och de fattiga kommer att förbli våldsamma. Så mycket kan vi nog konstatera”.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM