Jag förvandlas till Irene Svenonius när jag läser
Elliot Barons andra bok är en motståndshandling
Publicerad 2022-10-30
Det finns en perfekt skärningspunkt mellan patriarkatets krav på feminin omsorg och nyliberalismens behov av rationalisering som återfinns i undersköterskan.
Nedskärningarna tvingar personalen att inte fästa sig vid patienterna, utan behandla dem på löpande band. Samtidigt kvarstår omsorgskraven.
För att skapa denna omöjlighet måste jaget upplösas. I Elliot Barons prosalyriska Journal beskrivs en specifik typ av alienation. Han, vårdgivaren och livsuppehållaren, går in och ut ur patienternas rum, och någonstans på vägen blir deras kroppar också hans. Den sjuka människan ska äta och ”Min mun öppnas när hans gör det och mina käkar tuggar utan mat”.
Elliot Baron beskriver sakligt, som om han antecknade i titelns journal, patienternas sjukdomshistorik och hur blodet koagulerar runt nästippen. Personalen får checklistor för hur liksäckarna ska stängas. När coronapandemin kommer till avdelningen börjar individerna suddas ut allt mer. Vid ett tillfälle ställs frågan: ”Vet han om att han fortfarande lever?” och för läsaren är det inte längre tydligt om det handlar om jaget eller om hans patienter.
Det är en platsspecifik prosalyrik, som påminner mig om Vänligen bygg inga berg, Lina Arvidssons betraktelser från kassan på Ica. Här finns samma mekaniska arbetsbeskrivning, där jaget sipprar ut över sidorna som av misstag. Elliot Baron befinner sig på ett sjukhus, en institution där personalen ska sy ihop andras kroppar och fläka ut sina egna hjärtan. När jag bläddrar förbi sjukdomsbeskrivningarna förvandlas jag så småningom till Irene Svenonius. Var är själen, frågar jag mig, bland all denna lekamen. Jag, som i teorin föraktar kapitalismens krav på att arbetaren också ska behöva sälja sina känslor till högstbjudande, upptäcker hur jag börjar söka med ljus och lykta efter mer innerlighet.
I Barons förra bok, Vi kommer med hjärta hem till dig var formen mer privat. Han själv, då som arbetare inom hemtjänsten, var egentligen inte särskilt närvarande. Men de äldre vårdtagarna fick breda ut sig, vi fick läsa om deras intressen och historier, deras inredning och åkommor.
Det industriella språket i hans andra bok följer förflyttningen till offentlighetens rum, där han inte längre befinner sig i patienternas hem utan inom en storskalig vårdapparat. Varje sida inleds med ett kursiverat namn på ett sjukdomstillstånd – synkopé, hjärttamponad, ablation. De hade fungerat bättre i uppläsning än i löpande text, där namnen i stället bromsar flödet i läsningen. Men se där, nu kommer det före detta finansborgarrådet inom mig igen, och vill effektivisera bort sådant som egentligen är nödvändigt.
Just när jag är på väg att återrapportera om läsningen som om jag svarade på vårdens blanketter inser jag hur medvetet Elliot Barons grepp är. Utraderandet av alla personliga markörer är både en underkastelse till industrin, och en motståndshandling mot försäljningen av vårt mest privata. Han skriver: ”Det finns en stor spegel. Jag lyfter armen och ser armen lyftas i spegeln”. Slutligen står jag där bredvid honom, upplöst som personlig tyckare, och lämnar tacksam över min kropp i vårdens tjänst.
