Respektlöst uselt

Martin Söderström: Den svenska boken om Samantha Fox är ett slarvigt hafsverk

Publicerad 2017-11-03

Samantha Fox historia är värd att berättas, men på ett värdigare sätt.

Historien om Samantha Fox har egentligen det mesta. En mamma som skickar in lättklädda bilder på sin 16-åriga dotter till tidningen. Dottern som sedan vinner en nakenbildstävling i den brittiska kvällstidningen Sunday People – och som snabbt blir den mest populära ”Sidan 3-flickan” i tidningen The Suns historia. Dotterns alkoholiserade och våldsamma far ser till att bli hennes manager – och relationen mellan far och dotter förvandlas till en affärsuppgörelse som hon saknar insyn i. Nakenmodellandet leder till skivkontrakt, skivkontraktet leder till ”Touch me”, en miljonsäljande dunderhit. Fler nakenbilder. Några relationer med hel- och halvkända män. Under några korta år en superstjärna i några länder. Pappan som misshandlar henne, snor hennes pengar och de möts igen i rättssalen. Inga fler pophits, färre nakenbilder. Nostalgishower och dokusåpor tar över. Hur den stora kärleken till slut uppenbarar sig i formen av en kvinna.

Ni ser – det finns gott om stoff till en intressant historia om framgången och om dess baksidor. Problemet är bara att den här boken inte klarar av att berätta den.

Skriven ”tillsammans med” (vilket jag tar för givet betyder ”skriven av”) svenskarna Leif Eriksson och Martin Svensson är sångerskans självbiografi ett riktigt hafsjobb. Stolpigt, pratigt och slarvigt skriven. De fokuserar på detaljer och tappar sikte på helheten. Hur en modellkollega kissar på sig i en skidbacke beskrivs ingående – men hur någon blåser Samantha Fox och smiter med pengarna från hennes egen krog nämns i en bisats.

Berättelsen försvinner också bort i osnygga översättningar och zombieaktiga formuleringar. Som: ”Men även om det var kul att det gick bra och att jag – en arbetartjej från Morgan Mansions – nu var lika känd som Margaret Thatcher, började det bli rätt slitigt att inte kunna röra sig utomhus.”

Ingen människa pratar såhär. Det är så häpnadsväckande torrt och distanserat. Tondövheten opererar bort alla spår av närvaro och liv.

Vidare är vissa engelska ord och fraser är översatta, andra inte. Som när Fox går på galapremiär av filmen ”Back to the future” och glatt konstaterar att megakändisar som ”Prince Charles” och ”Princess Di” var där. Varför de inte tog sig en extra sekund att skriva ”Tillbaka till framtiden” samt prins Charles och prinsessan Diana är bara slappt.

Hade författarduon tagit uppdraget – och Samantha Fox – på allvar så hade så här mycket slarv aldrig passerat. Att så uppenbart ha skrivit med vänsterhanden, utan särskilt mycket hänsyn till vare sig sångerskan, slutresultatet eller läsaren är bara respektlöst.

Det leder mig till nästa fråga: Vem har man tänkt ska köpa och läsa boken?

Hur man än vänder och vrider på det så är Samantha Fox för den absoluta majoriteten människor en utvikningstjej som fick en brakhit med ”Touch me” för 31 år sedan. Det är såklart inte kattskit, men samtidigt en ganska tunn spik att koka boksoppa på. Om den här boken släppts då Fox fortfarande var i hetluften, eller strax efter hennes glansdagar, hade det varit lättare att begripa. Nu känns den mest apart. Det finns liksom ingen krok, inget att hänga upp boken på. Ingen comeback, inget uppmärksammat jubileum, ingenting särskilt. Plötsligt finns den bara, i all sin oskicklighet.

För den som ändå är nyfiken på Samantha Fox berättelse rekommenderar jag hennes Wikipedia-sida i stället. Den tar knappt tio minuter att läsa. Och är bättre skriven.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln