I oss alla, om oss alla

helskärm

"Jag skjuter mig själv i ryggen

i en trappuppgång i jönköping"

Moodysson "är" mannen som blev skjuten av polisen. Boken igenom glider han in och ut ur sig själv och andra människor och gör på så sätt hela det biografiska projektet osäkert. Vem är det vi talar om när vi talar om oss själva? Och framförallt: vem är det vi talar om när vi talar om de andra?

En annan, kanske än mer fruktbar läsning handlar om att vi kan leva oss in i andra - genom oss själva - han skriver:

"jag skrev en dikt om en bebis i bosnien

det var en vanlig dag

hans mamma bakade bröd

då kom soldaterna

de tog bebisen från mamman och

kastade in honom i den varma ugnen

han skrek

soldaterna höll fast mamman

och tvingade henne att titta när hennes lilla pojkes

skinn blev rödare och rödare

sedan tystnade han

han var död"

Det intressanta är att Moodysson lämnar mamman och ställer sig bredvid soldaterna - han tittar på scenen och menar att man inte kan vara kvinnan eller barnet. De största fasorna kan vi inte förstå - som läsare tvingas man in i scenen och ser sitt eget barn brinna i ugnen. Och där brinner en massa barn, där bränns människor till döds i Auschwitz.

Ingen kan veta hur mamman känner, det kan inte Moodysson heller och därför kliver Moodysson ut ur jag-rollen och blir "vi andra" - vi som låter detta ske.

I sin långa dikt (84,5 sidor) förflyttar Moodysson hela tiden ställningstagandet till läsaren. Man kan vad man vill, man kan välja att bli en annan - en ondare, en godare människa, den andre. Men han visar också på svårigheterna i denna förflyttning - socialt, ekonomiskt.

Förflyttningarna in och ut ur personerna görs också många gånger helt omärkligt, jag vet inte när han talar som "Moodysson" eller som kvinnlig modell eller någon annan - och det spelar ingen roll. Texten skrivs på nytt varje gång någon läser den - därför kan också Moodysson hela tiden kommentera "Moodysson" - och alla andra.

Han skriver om drottning Silvia: "eller är du en maskin gjord av aceton och frigolit?" Texten kan tala om vad som helst för den har ingen bestämd avsändare.

Texten blir extremt politisk i klassisk mening - Moodysson frågar mig och alla andra läsare (alltså också sig själv) vad vi gör med varandra. Han undrar hur det var att brinna upp i diskoteksbranden och hur det är att bo i en förort. Han blir själv kastad ur den swimmingpool som han själv kommer att äga när han vid 45 års ålder blivit rik på sina filmer.

Moodysson distanserar sig också än mer genom att låta dikten skriva om hur han en gång skrev en dikt. Poeten tittar på en poet som skriver. Därmed lämnar han glipor, ett slags hålrum för mig som läsare att kliva in genom för att vara med och skapa texten - att sätta mig själv på spel.

Moodysson säger: från vilken position tar vi vår utgångspunkt? Kan jag vara en runkande gubbe på hotellrum? Ja, om jag vill. "jag skriver det här på baksidan av en flygbiljett", talar han om som för att försäkra oss om det obeständiga i skrivandet, att det kommer infall och att vi skriver oss ett samtal med oss själva. Han talar också om att han inte kan leva i verkligheten utan bara i dikten, som om det var något annat.

Allt är verklighet, det framgår av varje rad hos Moodysson, precis som att också allt är dikt. Fiktionen/verkligheten i dikten är skrämmande på många sätt och visar inte några vägar ut - därför går det också att läsa den som en lamentation över världens tillstånd eller som ett mantra för att inte gå under.

Där finns också likheterna med Eva Ribich och Ola Julén. De leker med genrer och ifrågasätter själva idén om poesin, precis som Moodysson:

"det här är inte en bok

det här är inte en dikt

det här är en liten ask

där jag lägger ner

allt som ömmar och skaver"

Det är som om Moodysson påstår att dikten inte skiljer sig från andra texter. Men hans text blir inte dagboksblad, minnesanteckning eller självbiografisk notis på det sätt som vi känner en sådan text - det blir något annat, något mer - poesi:

"jag måste få nån slags ordning på den här dikten

den är för lång

den är för rörig

den är banal och pratig

den saknar struktur

den leder inte fram till någonting

det känns som om den börjar om

på nytt hela tiden

ingen ordning och reda

jag vet inte vad det är jag försöker säga

jag måste förändra mitt liv

jag kräks på mig själv"

Jag vet inte om han kräks på Moodysson eller "Moodysson" men han söker boken igenom en moral som gör att alla skulle kunna må bättre: kvinnan i Bosnien, jag, kvinnan med cancer, Silvia, George Bush som runkar på hotellrum, "Moodysson", porrskådisen, Moodysson, Emil och Bill Gates"

Han finner inte något svar, men lyckas skriva ett slags fiktiv självbiografi över oss alla. Där finns också kanske den största likheten med en annan svensk diktare: Göran Sonnevi.

lyrik

Pelle Andersson