Mordiska serier som inte finns på tv
Uppdaterad 2016-07-08 | Publicerad 2016-07-07
Steve Nyberg gör upp med myten om det förlorade folkhemmet
Länge sedan gångna äro de tider då snoriga ungar – som till exempel denne anmälare – helst umgicks med varandra genom att sitta i källaren och läsa Kalle Anka, Tarzan och Alla Tiders Seriejournal tills tidningarna föll i bitar eller morsan slängde dem i sopnedkastet.
Många varnade oss för tecknade serier. Mödrar och skönandar fruktade att förmågan att läsa böcker skulle gå förlorad och fantasin utarmas. Vänsterradikaler som Nils Bejerot såg serieeländet som en brutal och vulgär amerikansk propagandaoffensiv.
Men stormfloden av serietidningar gick inte att hejda och värre skulle det bli när vi växte upp.
Jag minns mitt första besök på bokmässan i Göteborg 1989: I ett stånd satt Nobelpristagarna Derek Walcott och Joseph Brodsky och drack akvavit utan att någon tog notis om dem. I ett annat stånd satt Gunde Svan och tittade ut i luften. Mässhallen föreföll vara tom på besökare.
Det var den inte. Mitt i den enorma salen slingrade sig en hundra meter lång kö, uteslutande bestående av män, som väntade på att den amerikanske tecknaren Bud Grace skulle signera sitt första Erniealbum.
För några år sedan kunde en Kalle Anka-tidning från 1948 betalas med 165 000 kronor. Bångstyriga genier som Robert Crumb och Reiser sprängde sexuella och politiska tabun, samtidigt som de var roliga och djupt realistiska. Serierna föreföll oövervinneliga.
Men någonting har hänt. Idag är stripparna är på väg bort från dagstidningarna. Säger du ”serier” till tonåringar så tror de att det handlar om något som gått på tv.
En orsak kan vara att Den Goda Smaken har slutit de tecknade serierna i sin iskalla famn, ett öde som tidigare vederfarits andra vulgära konstformer som till exempel jazzmusik. Tecknare som förr i världen tvingades slava för de stora underhållningssyndikaten har blivit fria konstnärer med makt över sitt eget verk. Mycket är därmed vunnet: frihet, experimentlusta, djärvhet. Något kan också gå förlorat; serieskaparen riskerar att förlora fotfästet och förankringen i en bred publik.
Med Trygga lilla Sverige vill Steve Nyberg göra upp med myten om det förlorade folkhemmet. Det gör han genom att beskriva ett antal berömda mordfall från 1900-talet. Trygga lilla Sverige är inget konventionellt seriealbum utan en fiffig liten låda som innehåller fejkade tidningsklipp, skillingtryck, karta, vykort och sex små seriehäften som vart och ett berättar om ett klassiskt svenskt kriminaldrama, från Sabbatssabotören till attentatet på Norrskensflamman.
Det är snyggt och genomarbetat – men konstnärens naturliga strävan efter originalitet och förnyelse kommer, som för så många av hans kollegor, i konflikt med berättelsen.
Nyberg vill berätta i bild. Inte i ord. Han tänker film och klipper sig fram genom historien utan skrivna kommentarer. Det är inte lätt att följa med när han byter spår. Figurernas anletsdrag är stiliserade till små streck och punkter vilket gör att alla ansikten ser likadana ut. Läsaren får försöka skilja personerna åt med hjälp av frisyrer, hattar och mustascher. Det fungerar hjälpligt när det handlar om en ensam gärningsman, som massmördaren Nordlund på ångaren prins Carl. Däremot blir det tålamodsprövande att försöka hålla isär medlemmarna i Salaligan och alla kvinnorna runt änglamakerskan Hilda Nilsson i Helsingborg – för övrigt den starkaste berättelsen i den här samlingen.
Steve Nyberg intresserar sig mer för mördarnas bakgrund och motiv och mindre för blodiga detaljer. Det är mycket tilltalande i bild, men häftena är små; Nybergs vackra dova färger och noga fångade exteriörer förefaller vara ritade för ett större format. Man ska inte behöva förstoringsglas för att urskilja vad serierutorna föreställer.
Jag skulle önska att den talangfulle och flitige Nyberg fortsätter att studera den tecknade seriens speciella dramaturgi och att han sedan, som det antyds på ett vykort i boxen, ger sig på ett spännande och brännande ämne som tattarkravallerna i Jönköping 1948.
