Förödelsens arkeolog

Publicerad 2016-09-16

Claes Wahlin läser av och om W G Sebald

W G Sebald (1944-2001), tysk författare och akademiker.

RECENSION. Den tyskfödde men länge i England bosatte och verksamme författaren W G Sebald omkom i en bil­olycka 2001, endast 57 år gammal. Hans prosaverk, som Saturnus ringar, Svindel. Känslor eller Austerlitz – för att nämna de mest uppmärksammade – är verk som vacklar mellan essä, dokumentär och fiktion. Genom prosan genomför han en form av naturforskning inbegripet mänskliga handlingar; en förödelsens arkeologi om hur människans skapelser ofta har fått sådana dimensioner att de slutar i katastrof.

Skikt efter skikt friläggs, genom detaljer avtäcks varsamt allt större sammanhang, men utan att hugga några sanningar i sten. Vacklandet mellan genrerna visar sig vara en väl utförd balansgång.

Och trots att Axel Englund i sin känsligt skrivna bok om Sebalds lyrik undviker att jämföra denna med prosan, så finns det likheter. Det visar inte minst de skikt som Englund ofta elegant frilägger i dikterna. Hur de sinnesintryck som registreras fungerar som ett slags suddig röntgensyn eller hur historien kryper fram ur det som syns här och nu och förändrar objekten är några tydliga exempel.

Sebald skrev lyrik under hela sitt författarskap, men publicerade dikterna endast sparsamt och under slutet av sitt liv knappt alls. Om prosan vindlar i långa meningar där läsaren ibland riskerar att gå vilse i jakten på predikatet, så är lyriken koncentrerad, avskalad och precis. Om prosan låter läsaren följa med undersökningarna lager efter lager, så lämnar lyriken kvar läsaren vid det översta skiktet. Det krävs utgrävningar – friläggandet av intertexter och associationer – av forskare som Englund för att få del av resultatet.

Liksom i prosan hittar vi trådar ner till efterkrigstidens tyska tigande och skuld eller än längre tillbaka, till Dante eller antikens myter. Varje liten skärva blir en pusselbit som får läsaren att, trots de ofta blixtsnabba formuleringar som dikterna karakteriseras av, försöka läsa mot språket, stanna upp och hålla samman pusslet.

Efter Adornos berömda tvivel på att det var möjligt att skriva poesi efter Auschwitz, antecknar Sebald vid ett tillfälle att ”dikta får man inte längre, krafsa går bra.” Mot slutet skrev Sebald mikrodikter, fem, sju rader med ett fåtal ord i varje som fick en nogsam grafisk utformning.

Följande mikrodikt måste läsaren  föreställa sig grafiskt, som centrerad mitt på boksidan: ”Det sägs // att Napoleon / var färgblind / & blod för honom / lika grönt som / gräs”. På boksidan formar raderna en droppe, en droppformad, blodfylld dikt vars ytterlinjer är än mer avrundade i det tyska originalet.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln