”Sörja för de sina” insiktsfull kamp mot byandan
Publicerad 2012-09-19
Andra delen i Kristina Sandbergs trilogi om ung fabrikörshustru
Strax innan Kristina Sandbergs nya roman Sörja för de sina anlände hade jag läst Elisabeth Gaskells Hustrur och döttrar från 1865. Litet förvånat kunde jag konstatera att romanerna handlade om i stort sett samma sak: hur en småborgerlig hederskultur äter sig in i själen hos dem som lever i den.
Skillnaderna mellan en engelsk landsortshåla på 1830-talet och Örnsköldsvik på 1940-talet visade sig inte vara så stora. Klaustrofobi, självcensur liksom alla oskrivna men absolut bjudande sociala regler får människor att andligen vittra. I båda fallen är den moraliska lag som gäller inte den inre övertygelsen om vad som är rätt och riktigt utan hur man tror att ens handlingar ter sig inför ”de andras” ögon.
Gaskell ger historiskt perspektiv på Sandbergs roman, som i sin tur visar hur segt den här gamla byandan lever vidare, en gång kanske nödvändig som socialt kitt men med tiden alltmer förkvävande för individen. Och tro inte att den är död i dag, även om den tack och lov trängt undan i många kretsar.
Sörja för de sina är andra delen av den trilogi, som Kristina Sandberg inledde med Att föda ett barn, och liksom i första delen berättas den ur den unga fabrikörshustrun Majs perspektiv. Hon är kommen ur en lägre samhällsklass, men när hon blev med barn och barnafadern ”tog sitt ansvar”, hamnade Maj i en främmande miljö, vars oskrivna regler hon gör allt för att leva upp till.
I slutet av den förra romanen höll maken Tomas alkoholism på att leda till familjekatastrof, men i Sörja för de sina kämpar han tappert för att kunna leva vidare som nykter alkoholist. Det skildrar Kristina Sandberg känsligt och insiktsfullt, men det är Majs kamp med hederskulturen, som är huvudtemat. Som en omsorgsfull etnograf går författaren in i Majs vardag, både den yttre och den inre. De tusen och en materiella och mentala obetydligheter, som bygger upp en välbärgad småborgerlig tillvaro i en norrländsk kuststad på 1940-talet registreras noggrant. Allt äter sig in i Majs sätt att tänka och vara, och hon blir snart sin egen moraliska fångvaktare.
Maj är uppenbart ett offer, men att vara offer gör ingen till en bättre människa. Ju mer hon deformeras desto mer småskuren och fördömande mot andra blir hon själv. Som mor förkväver hon sina spontana känslor och ser på barnen med ”de andras” blick och inte med sin egen. Hon misstror konsekvent sin omgivning samtidigt som hon rättar sig efter vad hon tror vara deras åsikter. Att hävda sin husmorsära blir a och o i hennes liv, alltmedan hon krymper som människa.
Handlingen går långsamt framåt genom krigsåren, Kristina Sandberg slarvar inte med detaljerna i Majs trånga värld – kriget är något mycket fjärran, som hon varken kan eller vill begripa, när överväganden om kaksorter eller barnaklädsel känns som ett så mycket vitalare problem. Dödsfall i familjen tvingar fram existentiella tankar, men snart tar trivialiteterna över igen.
Litet trist kan tyckas, men icke. Väldigt många människor har sin bakgrund i miljöer som liknar Majs, och Kristina Sandbergs raffinerade dissektion av vad som konstituerar småborgerlig hederskultur känns plågsamt viktig att följa.
