Humoristiskt och vemodigt om åldrande och död
Pia Bergström läser Margaret Drabbles nya roman
Publicerad 2017-11-10
”Sakta dör kroppen och grunden sköljs bort / för den stillsamma själen när de mörka vattnen stiger.”
Margaret Drabble, själv 78, har skrivit en bitskt humoristisk, men också mörkt vemodig och politisk roman om åldrande och död. Hon följer några 70-plussare ur den bildade brittiska medelklassen och deras olika strategier för att stå ut med ensamheten, krämporna, de tomma dagarna och de krympande njutningsmöjligheterna. D H Lawrences dikt ”Dödens skepp” återkommer som en hotfull, för att inte säga apokalyptisk, bild för det livsläge hon fångar.
Ändå är det inte dyster läsning. ”När de mörka vattnen stiger” är både intellektuellt stimulerande och dråplig och rör om alla känslorna. Åtminstone om man har åldern inne.
Drabble korsklipper elegant mellan flera olika samtidigt pågående liv och medvetanden. Ett av dem är konsthistorikern Bennet som dragit sig tillbaka till ett hus i Lanzarote med yngre partnern Ivor.
Ett annat är litteraturläraren Josephine som flyttat till ett dyrt och välordnat seniorboende och försöker få dagarna att gå genom att brodera och läsa in sig på romaner där män gifter sig med sina avlidna hustrurs systrar. Varje torsdag dricker hon en ny sorts drink med seniorboendegrannen Owen, som i sin tur trotsar tristessen med att studera molnlandskap hos författarna Gerard Manley Hopkins och John Cowper Powys.
Men bäst lär man känna Fran, en rastlös änka som flänger runt hela landet i sin bil för att undersöka olika kollektiva lösningar av äldrevård, något hon brinner starkt för. Hon har också tagit på sig att laga mat och leverera i frysförpackningar åt sin bensvage exman Claude, som vältrar sig bland mjuka kuddar hela dagarna och njuter av ”Antikrundan” och operor på FM Classics.
Fran gör sig mycket besvär för andra, vilket tycks dämpa hennes meningslöshetsångest. Men hennes pliktfyllda liv tar henne också till nya platser och sammanhang som hon finner genuint intressanta, även om det är ett blåsigt småstadscentrum, billiga kedjehotell eller vårflodsöversvämmade landskap i Somerset.
Fran ligger nära Drabble själv, det känner man, här har hon skapat en levande, tänkande iakttagare, utan personlig prestige, som valt bort sin snobbiga lägenhet i Highgate mot en billigare i ett nerklottrat höghus med stinkande, ofta trasiga hissar, ett hus som liknar det nu nerbrända Grenfell tower. Hon ser himlen och molnens flykt från fönstren och hon gillar att flåsa upp för alla trapporna.
Fran konstaterar att de flesta som blir äldre blir mer själviska. Och att många av hennes gamla vänner av bekvämlighet förtränger och avskärmar sig från världen. Ingen av hennes jämnåriga vänner gör nåt annat än rysa inför klimathotet.
Inte heller tycker de att flyktingskeppen från Afrika som till exempel kapsejsar utanför Lanzarotes kust är deras sak. Bennet vill bara njuta av solen och vinet och underhålla sina gäster med anekdoter från konstkritikervärldens historiska dispyter.
Men världen verkar inte behöva de äldre heller. Fran konstaterar att hon är ”överflödig” i båda sina vuxna barns liv. Hon känner sig ibland som en främling inför dem och är rädd att ”störa”. Och när hon tänker på de egna kämpiga småbarnsåren, den stormiga skilsmässan från Claude och den sista makens död, känner hon sig också som en främling för sig själv. Hon lever liksom efter det riktiga livet.
Och även om jag själv inte riktigt är där Fran är, kan jag ändå redan ana det där oklara utanförskapet och onödigheten i att vara äldre. Att inte riktigt räknas.
På sitt genomskådande och mörkt sardoniska sätt fångar ändå Drabble både det svåra och det lätta i det nära döden-liv som ålderdomen är. Hon låter Frans ögon vara öppna på resan in i det okända. Och Fran blir faktiskt lite klokare för varje ny dag.
