Mer stake i fredsfittor än i alla stridspittar
Agnes Hellström skriver om våren 2022 och fredskamp i motvind
Publicerad 2023-10-06
På våren 2022 – då gick det undan.
Ryssland anföll Ukraina. Finlands regering sökte medlemskap i Nato. Socialdemokraterna i Sverige vände på klacken utan diskussion och följde Finland. Miljöpartiet och Vänsterpartiet motsatte sig en Nato-anslutning men valde att ligga lågt – de hade en valrörelse att tänka på. En enig riksdag röstade för att bryta mot traditionen och skicka vapen till Ukraina.
Över en natt låg tvåhundra år av försiktig svensk fredspolitik i spillror. Hela förloppet var som hämtat ur Naomi Kleins ”Chockdoktrinen”.
I varenda nyhetssändning i Sverige intervjuades en kör av lika vältaliga som eniga experter från Försvarshögskolan och Totalförsvarets forskningsinstitut. Någon gång hände det att en späd röst släpptes fram för att sätta färg på samtalet genom att anmäla avvikande åsikt. Ofta tillhörde den rösten Agnes Hellström, journalist och ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen.
I ”Fredsfittan” skildrar Hellström i dagboksform hur det gick till våren och sommaren 2022. Trots den något utmanande titeln är det en lågmäld och personlig berättelse. De interna diskussionerna i fredsrörelsen och de hetsiga debatterna i medierna blandas med melodifestival, sportlovsveckor och svärmors cancerdiagnos. Den ukrainska flyktingfamilj som flyttat in i hennes radhus köar på Migrationsverket. Ofta får Agnes Hellström sitta och försvara sig i radio eller tv – lika ofta ringer någon från redaktionen och säger att hon inte behöver komma eftersom till exempel Patrik Oksanen inte vill att hon ska vara med.
Att den som vågar sticka upp mot vapenskramlet kallas för nyttig idiot och landsförrädare i pressen är inte överraskande men illavarslande. Att anklaga all opposition för att gå fiendens ärenden tillhör standardrepertoaren i varje krig. Att Hellström och Svenska freds skarpt och tydligt tagit avstånd från det ryska angreppskriget och förespråkat hårdare sanktioner räknas inte om man inte vill skicka pansarskott.
Ordet ”fredsfitta” är dock inte ett tillmäle från någon ledarredaktion. Det var Agnes Hellström själv som myntade det när hon i tv:s ”Politikbyrån” tillfrågades om vad som är motsatsen till en stridspitt.
Till krigarens vardag hör ju ett rått och hjärtligt språk och man erinrar sig förre utbildningsministern Jan Björklund. Innan Björklund blev ordförande för Liberalerna var han officer och brukade i sann karolineranda uppmana alla fredsskadade slackers i manskapet att ”gå ut i skogen och runka upp stridskuken”. Det är en tillsägelse som förefaller ha slagit an hos många av dagens ledarskribenter.
Nu, i oktober 2023, lutar det åt att det här kriget kommer att ha två tydliga förlorare: Ukraina och Ryssland. I vilket fall är det dags att kora två bergsäkra segrare: Vapenindustrin och Nato.
Det var pacifisterna som tog striden i medierna när ingen annan vågade ställa upp. Både vänstern och alla tappra tangentbordskrigare som gärna söker hjältedöden åt andras söner får ursäkta: ärligt talat verkar det vara mera stake i fredsfittorna.
