När döden agerar som en stor högtryckstvätt
I Lotta Olssons nya bok är bara det väsentliga kvar: sorgen, livet
Publicerad 2023-08-16
Lotta Olssons nya bok är luftig och påminner i sitt sympatiska lugn om hennes makes, Ulf Nilssons, fantastiska ”En liten bok om konsten att dö” som kom ut ett år efter hans död förrförra hösten. Ulf Nilsson var både älskad och prisad som författare och skydde aldrig det svåra bara för att han skrev för barn. Skyr det svåra gör inte heller Lotta Olsson.
Hon är bokens ”Jag som är kvar” och det är hennes tillvaro som änka och ensamstående mor som skildras. Hon har inte bara överlevt sin make efter tjugo års äktenskap, hon är också den som är kvar efter att mamman, förre mannen och pappan gått bort. Den sjuttonårige sonen lever men det är minnena av de döda, de som en gång varit så levande och älskade som infinner sig och mjukt ringlar sig kring tankarna på att inte längre finnas till. Fanns en tid före döden? Kan åtrå finnas efter den?
I svensk litteratur har Lotta Olsson alltid varit den väldigt unga. Hennes debut som 21-åring med ”Skuggor och speglingar” sände chockvågor över den litterära 90-talsscenen. Så ung och så excellent hemmastadd i metrik, mytologi och klassisk tradition! Olsson har fortsatt arbeta med de stora ämnena i sin lyriskt stramt reglerade form, nu senast i romanform med ”De dödas verkliga antal”.
Hon har också fortsatt att överraska i sitt författarskap med att publicera dagsverser i Expressen, skriva en lång rad barnböcker, dramatik och sångtexter.
”Jag som är kvar” överraskar genom att vara så självbiografiskt ledig och samtidigt äga ett så uppriktigt tilltal. Det är som om Döden agerat den stora högtryckstvätten och spolat rent från allt utom det mest väsentliga. Kvar finns bara det som bar genom livet och Olsson skriver enkelt och avklarnat om kärlek som, jag hittar inget bättre ord, levande lycka.
Inte så att sorgen över förlusten är mindre för det. Två tallrikar, två glas när det alltid skulle vara tre. Det går inte att kasta ens en strumpa, än mindre ha ett porträtt uppe. Men ändå. Kanske är det bilden av den starka och odelade kärleken som gör att sorgen i boken framstår som mer existentiell, mer kopplad till allvaret i insikten att vi alla en dag ska dö.
”Jag lever” är en känsla som kan räcka långt när man är ung. För den äldre kan den också räcka med tanke på alternativet. Olsson skriver om kroppen, sin egen, hur den är, vad den känner och vill. Hon berättar om en ny rutin, intimvaxning hos Karla, som ett slags rituell ingång till nytt liv. För åtrån och viljan att bli åtrådd uppstår också i dödens närhet, liksom känslan av livets mening i denna märkvärdigt upplyftande bok.
