Romantragedi med mycket hög fart

Gustav Borsgård önskar mer konstighet i Martin Luuks berättande

avGustav Borsgård

BOKRECENSIONER

Foto: kristian bengtsson
Martin Luuk, författare.

Halvvägs in i Martin Luuks Elkomikern vänder sig berättarjaget direkt till mig som läsare och ifrågasätter om jag verkligen bör läsa färdigt romanen. Är det inte så att böcker som försöker knyta ihop säcken alltid blir mindre rörliga och levande än de ofullständiga? Är inte halva romaner alltid bättre än hela? Som berättarjaget uttrycker det: ”Ingenting klarar av att dras till sin spets utan att bli förvanskat eller genomskådat längs vägen”.


Partiet kan ses som en metakommentar om romanen själv – jag ska återkomma till det – men också som en beskrivning av huvudfigurens öde. Elkomikern är en på många sätt klassisk berättelse om uppgång och fall.

Vi får följa Skarasonen Lars Fureskär som, tillsammans med den lojale brodern Lennart, gör succé med en besynnerlig performanceakt där Lars leder elektrisk ström genom sin kropp. Under glansdagarna är Lars en evighetsmaskin, men snart svalnar publikens intresse. Den självförbrännande livsstilen, liksom outredda familjeproblem ur det förflutna, leder Lars fram till ett för genren ganska förutsägbart slut.


Och kanske är det genren som blir romanens problem: Elkomikern känns retro på ett inte helt sunt sätt. Ungefär som Hjalmar Bergmans Clownen Jac, fast med dåligt tålamod. Elkomikern vill vara en tragisk släktkrönika över familjen Fureskär samtidigt som den vill säga något universellt om världens avförtrollning, om tillvarons meningslöshet, om konsten. Det finns partier där Luuk kavlar upp ärmarna och skriver om ”livet” lika oblygt brett och episkt som Karl Ove Knausgård gör när inget hejdar honom.

Kruxet är att det går väldigt fort, alltihop. Lars fall kommer innan hans framgång har etablerats. Personporträtten blir lovande skisser, snarare än människor jag får tid att sympatisera med. Här tror jag att Luuks egna ramar arbetar emot honom.

Om man vill skriva levande, rörliga och ”halva” berättelser kan man inte förlägga dem i en form – tragedin – som är så pass helhetlig och förutbestämd. Och vill man skriva traditionell epik får man nog ha lite mindre bråttom.


Ibland märker jag glimtar av ett annat, oregerligare berättande i Elkomikern. Det finns i de psykedeliska beskrivningarna av Lars Fureskärs elshow, i bifiguren Siris nonsensartade anekdoter. I de stunderna är Elkomikern som bäst: när den är konstig, när jag inte riktigt förstår vart den vill ta mig. Jag tror att Martin Luuk är mer betjänt av att odla denna konstighet än av att skriva traditionella romaner som, tyvärr, framstår som just halvfärdiga.

ARTIKELN HANDLAR OM