New Yorks sorgsna sång efter 9/11

Claes Wahlin

Claes Wahlin läser Thomas Pynchons konspirationsteorier

helskärm

Emile Zola kan förefalla som ett apart namn att ta upp som föregångare till Thomas Pynchon och hans post­moderna romankonst. Zola såg sina romaner som ett hörn av skapelsen sett genom ett temperament. Så kan också Pynchons romaner beskrivas, men med tillägget att det hörn av världen som där skärskådas, betraktas genom ett paranoidt temperament. Det finns alltid maktstrukturer som är allt annat än transparenta och romankaraktärer som dras in i labyrintiska intriger där de skyldiga har för mycket makt och för mycket pengar. I bästa fall klarar hjältarna sig undan med livhanken.

Sympatierna ligger hos de olycksdrabbade, de som kämpar i marginalen mot, som i Bleeding edge, alla dotcom-miljardärer som är rika som troll och, visar det sig, lierade med diverse över- eller bortomstatliga organisationer, som CIA, FBI och paramilitära grupper där begreppet ­insyn får dem att osäkra allt från Glock-pistoler till missiler.

Titeln, som är densamma i det engelska originalet, syftar på spetsteknologin inom databranschen: ”Ingen påvisad ­nytta, hög risk, nåt som bara galningar som alltid måste ha det absolut senaste vågar satsa på”. Den teknologin fick i slutet av 90-talet dotcom-bubblan att spricka, ”en gång i tiden en spektakulär ballong, [som] nu har sjunkit ihop och hänger som en rosaröd trasa över erans darrande ­haka”.

Romanen utspelas under året före och något år efter attacken mot World trade center 2001. Maxine Tarnow, en gång gift Loeffler, har visserligen blivit av med sin privatdeckarlicens, men hankar sig fram som frilansare. Reg Despard oroar sig över en del ekonomiska transaktioner i den datasäkerhetsfirma han arbetar för, pengar verkar försvinna, osäkert vart, osäkert också varifrån. Maxine tar sig an saken och hela tiden leder allt tillbaka till firman hashslingrz.com. Hon ger sig ut på jakt i både Deep archer, internets underjord där inga spår lämnas och webbspindlarna luras bort, och uppe i den verkliga världen, ”köttvärlden”. Spindeln i nätet både i konventionell, metaforisk betydelse och som dataterm - stavas Gabriel Ice, ett namn som lider betydligt mer brist på mänsklig ­värme än de som har epitetet cool. Han saknar alltså den andra delen i Pynchons berömda formulering ”Keep cool, but ­care”.

Attacken mot World trade center ger ­naturligtvis utrymme för konspirationsteorier om vilka som är förövarna, även om just de teorierna ligger strax vid ­sidan av den labyrint som Maxine dras in i. Men läsaren får en reflektion som rimligen ligger nära Pynchons egen, att en konsekvens av attacken var att ironin omintetgjordes av dådet. Maxines väninna ­Heidi lägger ut saken: att ”ironi, allmänt betraktad som ett nyckelelement i den urbana gayhumorn och mycket populär under nittiotalet, nu har blivit ytterligare ett ­offer för elfte september eftersom den på något sätt inte bidrog till att förhindra tragedin”. Hon förklarar: ”Som om ironin på något sätt utövad av en fnittrande ­feminiserad femtekolonn, faktiskt ställde sig i vägen för ett tillräckligt allvar, ­försvagade nationens grepp om ’verklig­heten’. Så att all fantasi - och då talar vi inte om de verklighetsfrämmande fantasi­föreställningar som redan hade landet i sitt grepp - också måste förbjudas. Nu måste allting vara på riktigt.”

Så skjuts all amerikansk konstsyn som inte får godkänt av the Patriotic act i sank. När Pynchon här närmar sig en någorlunda igenkännbar verklighet, blir han provocerande på ett sätt han inte har varit tidigare. För denna roman är den mest realistiska han har skrivit. Handlingen är kronologisk, beskrivningarna från New York möjliga att identifiera och det finns få, om ens någon, egentlig sidohistoria.

Bleeding edge är också en sorgesång över det New York som en gång fanns, romanen är fylld av lakoniskt nostalgiska skildringar av barer, mathak eller byggnader som inte längre finns eller sjunger på sista versen. Skulden ges framför allt Rudy Guiliani (borgmästare mellan 1994 och 2001) som städade upp, ­eller rättare, rensade ut allt som gav New York dess specifika blandning av högt och lågt. Bleeding edge handlar nästan lika mycket om stadens förfall enligt Pynchon, som om kapitalismens nya digitala kläder.

I hans senare romaner har det dykt upp en vad som måste kallas kärleksförklaring till kärnfamiljen. Mot dagen, Inne­boende brist och Bleeding edge skildrar ­alla familjen som en sista trygghetshamn. Maxines känslor för sina barn och hennes återuppväckta dito för sin före detta man Horst, är vad som balanserar ­hennes fruktlösa försök att sätta dit de skyldiga i denna nya, inte särskilt sköna digitala värld. Världen runt omkring går i bitar, kvar finns de nära och kära. För läsaren finns Pynchons språk, humorn och raden av minisatirer över allt från ekonomi och politik, hackers och tekniknördar, till mattrender och Ikea.

Hans-Jacob Nilssons översättning är på många vis en bragd, tempot är gott, men jag önskar att han kunde våga offra fler av grammatikens regler för Pynchons lakonismer, framför allt i dialogerna.