Slipsfascismens rötter

MATS DELAND ser Sverige-
demokraterna kläs av

Hittills har de aldrig haft mer än åtta kommunala mandat i hela landet, men även om det går dåligt för Sverigedemokraternas slipsfascism är det rasistiska hotet i högsta grad närvarande. Den extrema högerpopulismens framgångar i Norge och Danmark, i Österrike och Italien, talar sitt tydliga språk, liksom det stora antal röster som i senaste valet tillföll olika mer eller mindre invandringsfientliga regionala och lokala förmågor. Det borgerliga landstingssamarbetet med valkoalitionen Skånes väl är det mest skrämmande exemplet. Nu när koalitionen brakat samman verkar det möjligt för Sverigedemokraterna, sd, och deras senaste avspjälkning Nationaldemokraterna att fånga upp minst 50 000 rasiströster landet runt.

Detta är det scenario journalisterna Mikael Ekman och Stieg Larsson målar upp i boken Sverigedemokraterna - den nationella rörelsen.

Trovärdigt? Det får man faktiskt inte veta. Ekman och Larsson, båda från tidskriften Svartvitt med Expo, koncentrerar sig på att visa att sd inte, som partimedlemmarna själva påstår, är ett demokratiskt parti utan en nazianstruken gruppering, till stor del ledd av notoriska brottslingar. Gott så: författarna har gjort en grundlig undersökning av partiets ljusskygga förflutna och dragit fram många lik ur garderoberna. Boken är en utmärkt introduktion för de valarbetare som under det närmaste året kommer att få tampas med sverigedemokrater.

Delvis blir Ekman och Larsson dock sin egen argumentations fångar. Deras försök att visa att Sverigedemokraterna härstammar ur både den Engdahlska och den Lindholmska trettiotalsfascismen blir aningen krystat. Klart är att både Per Engdahl och en del gamla Lindholmsnazister haft både direkt och indirekt inflytande på de personer som så småningom blev stommen i Sverigedemokraterna. För att påstå att partiet helt enkelt är en sentida upplaga av Hitlertidens "nationella rörelse" måste man emellertid bortse från andra influenser, liksom från att det omgivande samhället i dag ser helt annorlunda ut. Jag förstår inte riktigt vitsen med det.

Det går inte att förstå ett fenomen som Sverigedemokraterna utan att minnas inskränkningarna i asylrätten under slutet av åttiotalet och fram till i dag. Efter socialdemokraternas "undantagstillstånd" den 13 december 1989 (mot turkbulgarerna) fick den rasistiska opinionen snabbt vind i seglen.

För Sverigedemokraternas del innebar det att en hotande undergång förbyttes i tillväxt. De våldsamma kravallerna i Stockholm för precis tio år sedan, där ett femtiotal nazister bröt sig ur Sverigedemokraternas demonstration och anföll antirasister, kan ses som ett uttryck för den besvikelse de radikala rasisterna kände efter förhållandevis blygsamma framgångar i valet ( Bert och Ian tog ju hand om den rasistiska opinionen).

Kravallerna var också startskottet för en terrorvåg som under ett par år kom att överträffa vad som hände i alla västeuropeiska länder. Vi hade flest brända flyktingförläggningar per capita i Europa och vi ligger, också per capita, fortfarande jämsides med Tyskland vad gäller dödsoffer för fascistisk terror.

Som Heléne Lööw och Lotta Nilsson visat (Brå-rapporten 2001:17) intensifierades terrorn ytterligare under senare delen av nittiotalet, samtidigt som ytterst få av dessa brott har beivrats polisiärt. Det är en allmän europeisk trend: i de länder där högerextremismen har måttliga parlamentariska framgångar intensifieras i stället terrorn.

Ekman och Larsson visar att Sverigedemokraterna var ett nav i den här utvecklingen. Under första halvan av nittiotalet var 15-30 procent av de ledande i partiet brottsligt belastade, 10-15 procent hade uppenbara nazistiska kontakter. Sverigedemokrater har haft ett finger med i spelet i de flesta av extremhögerns terrorband och ungdomsförbundet blev i mitten av nittiotalet plantskola för Nationell ungdom (kända genom mordet på Björn Söderberg), vilka i sin tur, enligt Ekman och Larsson, nu närmat sig avspjälkningen Nationaldemokraterna.

Efter att Mikael Jansson blev ordförande 1993 har de flesta av de belastade personerna försvunnit från de ledande posterna - men de har ersatts av den generation som gick med i partiet när det hade som flest kopplingar till den öppna terrorn. Det finns alltså ingen anledning att tro att partiet i grunden ändrat karaktär. Det är och förblir en utmaning mot demokratin och - som författarna konstaterar - en mätare på hur stark den egentligen är.

samhälle

Mats Deland (kultur@aftonbladet.se)