En rasande färd genom Keplers förhöjda värld

Malin Krutmeijer om Lars Keplers nya – och ytterligare tre deckare

Uppdaterad 2018-11-05 | Publicerad 2018-11-03

Jag var ganska skeptisk till Lars Keplers förra bok Kaninjägaren. Den inleddes saggigt, bruket av genre-stereotyper var för fiffigt distanserat och huvudpersonen Joona Linna var tråkig tyckte jag. 

Inför Lazarus känner jag annorlunda. Romanmotorn rycker i gång direkt med en jäkla massa hästkrafter och jag flänger med i ett sträck hela vägen. När jag läst sista raden undslipper jag mig ett puh. 

Författarna bakom pseudonymen, Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, har nog verkligen vinnlagt sig om tempo och täthet, men jag har också precis tuggat mig igenom ett par rätt dåliga kriminalromaner när jag sätter tänderna i deras.

Tveklöst skriver det här författarparet avsevärt bättre än många i genren. De etablerar en förhöjd, mörk, fiktiv värld – och de vet hur man snabbt och snyggt skisserar även perifera figurer så att de får liv. Ta den norske låssmeden som bara är med för att öppna dörren till en brottsplats i Oslo, men hinner dra tvångsmässiga svenskskämt. Ta trädgårdshandlaren som skramlar med mynten i fickan när han ska göra affärer, eller skummisen som när han tar ut sin pålitliga rottweiler ändå har en viss beredskap eftersom hunden ”kan bli jobbig när han möter andra hanhundar”. 

Det är inspirerade bilder, frammanade i en intensiv presens. Det slarvas inte med själva språket heller. Allt är korrekt och härligt ordentligt korrekturläst.

Berättelsen inleds med att en gravskändare och en serievåldtäktsman hittas mördade i Oslo respektive Rostock. Båda har kopplingar till kriminalkommissarien Joona Linna. Efterforskningar tyder på att förövaren är seriemördaren Jurek Walter, som i så fall måste ha återuppstått från de döda. 

Walter är Linnas gamle ärkefiende från flera tidigare böcker – en jätteläskig, omnipotent superskurk vars specialitet är att manipulera folk och begrava deras anhöriga levande. Han går inte att besegra ”eftersom han utnyttjar det faktum att människor älskar varandra”.

Paret Kepler använder alltså (återigen) det gamla klassiska, ja uttjatade, sättet att höja insatserna genom hot mot hjältarnas nära och kära, och överskruvar det rejält. Sedan krämar de på med fullständigt bestialiskt våld för att hålla adrenalinet pumpande hos läsaren.

Huvudspåret växlar mellan Joona Linna och den plågade Säpoagenten Saga Bauer, också en återkommande Keplerfigur. Båda måste de på en gång rädda sig och de sina älskade från en infernalisk ondska, och jaga och oskadliggöra denna ondska. Konflikten mellan dessa uppgifter är berättelsens drivmedel.

På mig fungerar alltihop fint. Ställ in frekvensen på kriminalroman med lätt doft av superhjälteserie, långt från realismen, och det är bara att åka med.

LAZARUS

Lars Kepler

Albert Bonniers förlag

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.