Äventyr i krigens Europa och Nordafrika
Publicerad 2014-05-12
Jean-Michel Guenassia bjuder upp till en svindlande svängom en dansant roman
Häromåret förde några forskare vid Oxford i bevis att parallella världar verkligen existerar. Deras kalkyler visade att de buskliknande förgreningar som uppstår när universum klyvs kan förklara sannolikhetsteori i kvantmekanik.
Det där är säkerligen inte överkurs bara för mig, men jag delar helt och fullt deras slutsats, alltså att vi lever i en av otaliga världar och inte i den enda.
Skälet till den övertygelsen är det historiskt odiskutabla faktum att fantasin, förmågan att leva sig in i andra människor, föreställa sig en annan värld än den givna, ett annat samhälle än detta, är det mest ursprungligt mänskliga.
Vi diktar och berättar för att överleva som Scheherezade, för att lämna spår av våra liv som inte förflyktigas, som grottmålarna: vi var här, vi var som ni, ni som lever nu i en avlägsen framtid dömd att bli ett avlägset förflutet.
Hur skriande nödvändig den berättande fantasin som öppnar en dialog med historien är här och nu, i stöveltrampets och den iskalla entreprenörsandans tid, framgår tydligt av två nya svenska romaner.
Tony Samuelssons skakande kontrafaktiska berättelse Kafkapaviljongen där Sverige är ett nazistiskt lydrike ända in på 1980-talet, är utan tvivel en av det senaste decenniets tyngst vägande bidrag till den svenska romankonsten. Med premissen att USA aldrig gick in i kriget skildrar Samuelsson vad som kunde ha hänt och vad som då hade varit knäsatta historiska sanningar. Som den bisarra propagandamyten att judarna bodde i egna städer bortom Ural, som vanligt folk fått i sig med den ordstäviga modersmjölken.
Inga knivbeväpnade bestar, utan just vanligt folk, precis som de högst verkliga Jönköpingsbor vi möter i Majgull Axelssons drabbande Jag heter inte Miriam när de 1948, ynka tre år efter Auschwitz, förvandlas till en vrålande mobb som attackerar romer i deras hem.
Medan Samuelsson vränger historien ut och in, visar Axelssons roman att i en skicklig författares händer är den traditionella epikens återskapande av tid och erfarenheter, drömmar och illusioner, långtifrån uttömd.
Vad det handlar om är att leva sig in i hur det var, att avsäga sig övertaget att sitta med facit i hand.
För det finns två sätt att skriva historia på: ”under händelseförloppet medan allt pågår, eller långt senare, i lugn och ro och med distans /…/ Perspektivet blir då så annorlunda att man undrar hur vissa saker kunde ske, man har svårt att förstå aktörerna, deras motiv och omedvetenhet.”
Jag hämtar citatet ur den fransk-algeriske författaren Jean-Michel Guenassias nya, svindlande, vindlande roman Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv. I genomlyst skimrande svensk språkdräkt av Johanna Hedenberg är berättelsen om den tjeckiske läkaren Josef Kaplans hundra år långa livsresa ett lika hänförande och skrämmande äventyr som den grandiosa titeln utlovar.
Samma förhållningssätt till människors moraliska och politiska dilemman, detta att ambivalens är en rättighet och ställningstagande i tidens svåra frågor en skyldighet, genomsyrade också Guenassias förra roman, De obotliga optimisternas klubb, som också var hans egentliga skönlitterära debut.
Den samtidigt överdådiga och lätta, osökta berättelsen utspelade sig i det slutande 1950-talets Paris med det rökiga Café Balto som centralt scenrum och med det begynnande algeriska befrielsekriget som obevekligt morrande motor. Kaféets stammisar utgörs av en krets östeuropeiska flyktingar som ältar sina minnen, spelar schack och gafflar om politik med varandra och den intellektuella vänsterns ikoniske överstepräst Jean-Paul Sartre.
Det som ytterst gav Guenassias berättelse dess auktoritet och siktdjup som historisk idéroman var att både Sartre och flyktingarna undan den till realsocialistisk mardröm deformerade utopin Sartre klänger sig fast vid är lika utlämnade åt tidens kastvindar - och lika övertygade om att de har rätt.
Josef växer upp i Prag under första världskriget i en judisk familj där läkaryrket gått i arv i tio generationer. Han dansar med sin mor i salongen nästan varje dag tills hon går bort i lunginflammation när han är tio och barndomens ljus försvinner.
Hans virtuositet på dansgolvet gör honom till hjärtekrossare av format i Paris varifrån han, av övertygelse att det inte går att resonera med fascister, är på vippen att bege sig till Spanien som frivillig i inbördeskriget. Men självuppoffrande hjältemod utmärker varken Josef eller någon annan i det myllrande persongalleriet, så han tackar ja till tjänsten på Pasteur-institutet, för att så hamna i Alger.
Där, i det vita solljusets stad träffar han kvinnan i sitt liv, den frispråkiga och rebelliska skådespelerskan Christine. De skiljs åt när Vichy-regimen inför raslagarna och Josef flyr till en gudsförgäten by i träsklandet där malarian härjar. Han blir en Robinson Crusoe utanför tiden och är ”den sista människan på jorden” som får höra nyheten om ondskans nederlag vid Stalingrad. När kriget närmar sig slutet återförenas han med Christine, som följer med honom tillbaka till Prag.
Den värld Josef lämnade som ung är utplånad. Barndomshemmet är plundrat och fadern som han drömt om att återse är en av miljoner mördade. Men bland ruinerna växer ett hopp om en ny tid, de överlevande vill leva.
Josef och Christine bildar familj och är till en början glödande entusiastiska anhängare till den socialistiska omdaningen. Men när utrensningarna och angiveriet mycket snart får epidemiska proportioner, utsätts deras kärlek för påfrestningar som blir outhärdliga för Christine, som till slut lämnar Josef.
Den andra kvinnan i Josefs liv är dottern Helena, en vacker och viljestark flicka, som inleder ett förhållande med faderns mystiske patient, den svårt sjuke Ernesto G, en högt uppsatt ”kamrat” som i sin tur ska bli ett av historiens mest mytomspunna offerlamm.
Till sist: originalets titel, La vie révée d’Ernesto G. är för mig en gåta. Även om jag förstår Guenassias poäng med att porträttera denne sextiotalets sinnebild av revolutionären som sjuk, skallig och sönderfrätt av tvivel, är han marginell jämfört med de flesta andra i persongalleriet.
Det är min enda invändning mot detta mästerverk, en flödande detaljrik rundmålning av över hundra år av förvillelser och extas, svek och mod, som aldrig ett ögonblick är sökt, konstlad, ansträngd.
Jean-Michel Guenassia tillhör de där allra största författarna vars stil är så fulländad att den inte förmärks som stil.
