Visar klassen

En svindlande inblick i brittisk aristokrati

Publicerad 2017-03-17

Edward St Aubyn öppnar andra delen av sin självbiografiska romansvit oemotståndligt. Det är den alldeles nyfödda babyn som har ordet och ger oss sina iakttagelser och tankar.

Och hur ska jag säga det på annat sätt än att det är trovärdigt. Sinnesintryck från livet i livmodern jämförs med tillvaron utanför. Babyn är en allvetande berättare som känner sin faders, moders och sin barnsköterska Margarets tankar.

Recension av första volymen: Gruvliga
grevar

Nu visar det sig inte vara babyn utan femårige Robert som ser tillbaka på sina första dagar i livet. Han är berättaren i romanen Modersmjölk, som inleder den andra volymen, och han kan inte ”sluta tänka på sitt förflutna”. Ständigt hör han ”en viskning” från det som gått förlorat. Robert är Patrick Melroses förstfödde och i svitens avslutande del, Till sist, är det fadern som tar över berättandet.


Liksom i de tidigare romanerna om den bräcklige, nedbrutne men skandalöst överlevande brittiske överklassynglingen Patrick Melrose är det språkspänsten och formuleringarna som charmar och utmanar läsarens skarpsinne. (Tack översättare Erik Andersson.) Femåringen befinner sig språkligt på samma nivå som fadern, om än inte med samma trauma och erfarenheter.

Genomgående används språket argumenterande, intensivt beskrivande, ibland närmast centrallyriskt. Ett kunnigt diskuterande lämnas inte utan att drivas till sin spets. Det kverulantiska får sitt och St Aubyn lyckas med konststycket att vara såväl obunden iakttagare som skoningslös djupdykare i relationer och sköra -inre stämningar. Här finns inget ljummet, inget tillrättalagt, men frätande ironi och galghumor att skratta åt.


Men stoffet är tungt. Patrick har i de första romanerna tagit sig igenom en uppväxt av övergrepp och känslokyla följt av eget tungt missbruk och den fruktade faderns död. Nu är han advokat, har fru och två barn och brottas själv med rollen som förälder. Även om han är en storkonsument av alkohol och Tamazepan vill han ändå vara en god far, om än galet svartsjuk på yngsta sonen som tagit hans plats hos barnets allt igenom goda moder Mary.

Hans egen mor, den rika amerikanskan, är svårt drabbad av demens. Det hindrar henne inte från att göra Patrick arvlös. Pengarna går till den Transpersonella stiftelse som ska driva new-ageinrättning på hennes gods i Frankrike. Patrick lämnas med det tveeggade svärdet att hjälpa modern verkställa sin sista önskan; att få dö.


Det vimlar av slagfärdiga porträtt, överraskande bildspråk, politiska skärmytslingar, idiosynkrasier, överdrifter och kapitel som en omedelbart vill läsa om. Och så det plågsamma porträttet av den nu hjälplösa modern som aldrig har varit någon mor, som aldrig skyddat eller bevarat och visat omsorg.

Det romanen alltmer desperat kretsar kring är om det finns något bortom beroende, betingelse och bitterhet, de till synes outplånliga spår som föräldrar och uppväxt sätter. I Till sist står Patrick vid moderns kista, den demoraliserande förvirringen kring ärvda rikedomar är till ända, hans avgiftning och äktenskap likaså, och då kommer den överraskande ömsinta tanken: ”de som till synes bar den största skulden behövde den mesta hjälpen”.


Det blir punkten för möjligheten att ändra sig. Volym två går att läsa för sig, men börja helst med ettan. Det sägs att bara en galning kan se hur allt hänger ihop, men här syns det faktiskt, i Edward St Aubyns mäktigt underhållande romanbygge.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.