”Man sugs in i deras besatthet”

Magnus Ringgren läser Lina Hagelbäcks nya diktsamling ”Akut viol”

avMagnus Ringgren

Foto: eva bergström
Lina Hagelbäck.

Lina Hagelbäcks bok Ambivalencia förra året var remarkabel. Den nya heter Akut viol och tar henne ännu längre in mot poesins prekära kärnhus. Texterna är klassiskt måleri i psykosernas tid. I all sin rena skriftsvärta är boksidorna som illuminationer i ett kätterskt medeltida manuskript.

I centrum finns två älskande – jag föreställer mig två kvinnor. De är de allra första människorna i upplevandets universum, som Adam och Eva på gamla bibelillustrationer.

Runt dem finns inga människor men en väldig uppsättning av emblematiska djur och växter i mättade och innebördsrika färger. Alla måste de få sina namn, som i Edens lustgård. Landskapet runt dem är fritt uppfunnet, mera svårgenomtränglig allegori än realism. Isbjörnar och kolibrier lever intill varandra.


Men allegorin är bara på låtsas, stjärntecken i en jagförblandningens mycket privata astrologi. Här finns ingen tydning, ingen innebörd, ingen moralisk sanning. Bara en bländande bildprakt och inuti den två människor som rinner in i varandra samtidigt som de förgör varandra med hugg och slag. Vi har sett det förr i konsten och i verkligheten – en gammal term för det här är folie à deux. Denna dubbelgalenskap är en lika fruktbar som giftig jordmån.

Ett par exempel:

”Skinande: jag ger dig skinande / äpplen. Din kropp är min, din / är jag. Du sträcker ut dig i gräset / åh, som du sträcker ut dig. / Mindre skrymslen i dig: / Zebrahörnet ska skördas. / Hela din förhäxade åkerjord.”

Eller i ett mer förtvivlat läge och med andra fabeldjur:

”Förberedd på både / kolibrin och korpen. / Ångern flygelsvart. / Hur tyda den oklara / fågel som nu trycker sig / emot dig. En fågel som / krymper när solen / går upp.”

Det är nog mera emaljarbete än valörrikt måleri trots allt. Bilderna är oerhört starka, man kan inte ta läsandets blick från dem trots att de bländar. Man sugs in i deras besatthet, men samtidigt tappar man all överblick. Man ser inte storyn för alla irrbloss. Före och efter, orsak och verkan finns inte i detta kärleksrum.


Först trodde jag att här inte fanns några andra människor, men jag upptäcker dem i en scen på stranden mot bokens slut. De förflyttar sig, i skräck eller pietet, ut mot bildens kanter och lämnar de två åt sig själva i det plötsliga störtregnet över sand och martallar. Just där tycks boken klinga ut i ett avsked. Kanske är det så att denna himlastormande symbios egentligen inte tål de andras närvaro.

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi