Ge honom Nobelpriset!

Claes Wahlin läser tre romaner av António Lobo Antunes

Claes Wahlin

Bland de samtida europeiska författarskapen så är portugisen António Lobo Antunes ett av de absolut främsta. Han har sedan debuten 1979 skrivit ett drygt tjugotal romaner, till svenska finns ett drygt dussin.

Till höjdpunkterna, men det finns egentligen inga låga punkter, hör den så kallade Benfica-trilogin från början av 90-talet, som nu åter finns tillgänglig i Marianne Eyres heroiska översättning.

Benfica är en stadsdel i Lissabon och i alla tre romanerna har någon eller några av personerna band till det hus där trilogins första del, Betraktelse över själens passioner, utspelar sig.

Det förhör som Undersökningsdomaren håller med Mannen handlar om ett terrorattentat, men till saken hör att de båda männen lekte som barn. Domaren var barn till tjänstefolket, Mannen barn i rikemanshuset. ­Romanen flätar samman då och nu, i en och samma mening kan det förflutna ta över nuet.

Den väv som framträder blir tät men tydlig, de båda männens liv skildras med Portugals moderna historia som levande fond. Berättartekniken är i William Faulkners tradition, kronologin är övergiven för att låta de olika avsnitten glida mellan olika tider och olika rum. Liksom i genombrottsromanen ­Fado Alexandrino finns en del barocka inslag, emellanåt åt det farsartade hållet. Louis-Ferdinand Céline är en annan inspirationskälla för Antunes.

I Tingens naturliga ordning följer Antunes två familjer i skuggan av diktaturen under António de Oliveira Salazars styre, den högste under fascisteran. I Carlo Gardels död, som alls inte handlar om tangokungen, möter vi en far vid sin heroinmiss­brukande sons dödsbädd; en roman om fäder och söner.

Gardel är ingen slumpartad titel. Kapitlen har namn efter tangorelaterade uttryck, och musiken spelar en stor roll i romanernas komposition. Prosan vindlar sig fram som musikstycken, melodier och fraser återkommer och varieras, stillsamt men mäktiga ordtoner karakteriserar stilen.

Bland det mest minnesvärda i dessa romaner är personporträtten. Få författare har skapat människor med ett sådant djup, så många schatteringar och, inte minst, så svarta skuggor. Det är inga lyckliga människor vi möter, tvärtom lever de på ett slags själslig botten ­medan de drömmer om kärleken, gemenskapen och lyckan.

Antunes har ännu inte fått Nobelpriset. Men det är hög tid och det är strax 20 år sedan hans landsman José Saramago fick det 1998. Sommaren brukar ge utrymme för läsprojekt, denna trilogi är det bästa tänkbara.